Det är tisdag, igen. Jag sitter här, kikar ut genom fönstret på solens lek med blåsten, försöker tvinga min kreativitet att vakna till och sätta mig i någon form av själsligt arbete, men det händer inte. Väntar på att han ska skriva tillbaka, att han ska komma på att han tycker om mig och be mig ta mig dit, längta efter mig så som jag längtar efter honom, men det kommer inte hända. Tanken på det jag gav upp gör mig illamående, fastnar i tanken om det innebär att även han gör mig illamående, slår min tanke på käften och säger att nej så är det såklart inte, men den hittar tillbaka igen.. Rycker till och anstränger mig för att tänka ut något vettigt som gör den här dagen värd att vara en dag i mitt minne. Men jag vet att den inte kommer finnas där för det sker ingenting som är på riktigt. Mina drömmar hemsöker mig idag, de har vänt sig själva ut och in, stirrar mig i mina sorgsna ögon och hotar. Tänker inte flytta mig ur vägen och aldrig släppa taget, tänker sitta här i min koma med tyngden kedjad runt mina ärrade vrister. Solen går snart ner..