’Du kan för fan inte göra så! När ni är hos mig så är det jag som bestämmer din mamma har ingenting med det att göra!’ Hon står i hallen och tittar på sin pappa som står i köket med ena armen mot bänken och skriker, hon vet att nu har hon gjort något hemskt, det syns på honom. Hon kramar sin mjukispanda hårdare och fumlar med nattlinnetyget för att hindra tårarna. Hon vill säga att hon blev rädd be honom att inte dricka mera för att hon tror att han ska dö då, hon vågar inte sova för att hon är rädd att han ska dö.. men hon är tyst, för en flicka på sju år kan inte säga emot pappa det vet hon. Hon får tillslut fram ett tyst ’förlåt’, tänker hur dum hon var som ringde till mamma inatt när de kom hem, men han var ju så konstig och hon ville inte sova hon trodde… … ljudet av krossat glas, mot hennes lilla huvud. Plötsligt sitter hon på golvet, pappa syns inte längre till, hon håller handen på huvudet och tårarna forsar ur hennes rödsprängda ögon..



De sitter på stranden, den ljumma sanden leker mellan tårna, de lyssnar på havet som slår mot brinken i natten. Hon tar ett djupt andetag och låter den thailändska luften fylla hennes själ. Det sitter en bekant bredvid henne, kusin till hennes första förödelse. Hon studerar honom när han sippar på sin drink och tänder en cigarett. Han får syn på hennes blick och ler generat. Hon ler tillbaka, tittar på hans och hennes familj som sitter utspridda på kuddarna, alla drömmandes i sin egen värld. Den tropiska vinden tar tag i hennes hår, det kittlar längs ryggen, mer underbart än såhär blir det inte.. Blicken letar sig fram till pappa som ligger vid samma lilla träbord som hennes lillebror. De tittar upp på stjärnorna ihop, pekar, pratar lågt och skrattar emellanåt. Hon har aldrig sett honom såhär lycklig, lilla pappa. Lilla pappa… hon fastnar i tanken en stund, det har gått ett lika långt liv från dess till nu.. hennes bekant tittar bekymrat på henne när en tår sakta letar sig ner efter kinden. Hon rycker till, tittar på honom och ler, sant och lyckligt. Han ler tillbaka…