Solen lyser på vagn 14.

Den rymmer liv, rörelser,
insidans eld bakom ett plåtskal.
Tindrande ögon,
förevigade 60 år.
Allt ses av bliga ögon,
ordningslyssnar
till sin tysta lycka.

Solen lyser på vagn 14.
Den för sig, glider
med filttofflor på
galant genom dagens slut,
tillvaron...
Allt blir en matta av skeden.

Vagn 14 bär en dunkel historia.
Belyst i aftonljus
dansar var ytterlighet
sin glömda sorgedans.
Tänder små ljus av ord
för att hitta maten
ingen vill ha

-En bit av tårtan?

En hinner inte,
en hör inte,
och en lyssnar inte
på det som trillar ur munnen.

Ingen smula förlorad.
De vet att kärlek
är en bytesvara,
inget att tugga i sig,
som du arbetar,
slickar dig om munnen,
sjunker
tillbaka in i motsatsen.

Vagn 14 lämnar Vingåker,
åker vidare
som inget hade hänt.
Men det gör det alltid,
händer...

Trevande, hade de gjort resan
till sin egen ytterlighet,
nu var de där, tillbaka,
tillsammans.

Nu lyser solen
som bäddar sig till vila
sina sista strålar av värme,
insidans eld är aska
och rörelser utsidan.

Tåg 643 mot Hallsberg

Vagn 14

och jag...