Kul blixt har man ju hört talas om men tankens blixt eller möjligen blick’st glunkas det om i dunkla källare där ölet plägar flöda. Där flödar även samtalsämnen vilka avhandla det mesta utan att direkt komma till någon riktigt redig punkt. Punkt vill man sätta för sitt sätt att sitta om en inte sitter i det sköna badet förstås för där får man snarare uppleva avkall på värme något snarare i tid än just träsmak som översitteriet å stolen brukar kunna framkalla. Tankens blixtrande ljus i ett möjligt mentalt mörker då rusdrycker delas med några nypor luft i unkna lokaler där fisar sätta visst avtryckt. Man skulle kunna tro sig få vissa snilleblixtar i sobert sällskap och kanske även i mindre uppsträckt dito. Tankarna far, skulle man nog kunna säga och vem som var just far till en eller annan tanke kan man också tala om. Fittstimmet sägs ha som källa en viss f d LO-gosses chaufför som skjutsade de prominente, åtminstone sades det så då. Men ändå fick den mannen gå, för så säger man ju inte om man är man. Men sedan skrevs boken av kvinnohänder som fick den titeln och då var det visst plötsligt rumsrent att säga som så. Man kan undra över vem som var far till uttrycket innan en eller annan kvinna bekvämade sig med att adoptera företeelsen och göra den till sitt eget kärleksbarn. I dessa moderna tider, ett uttryckt som väl skall få lyssnaren och läsaren att lystra litet extra, förekommer så mycket till synes nytt som väl mest är gammal skåpmat om än i lånta kjolar. Jag tycker man blir så trött av att tänka ibland att det känns som det illa lönar sig och ändå skulle det vara svårt att avstå från detta ytterliga nöje likväl som att likt en dåtidens Arkimedes och utöver den njutningen även kläcka en idé som av andra syntes som någonting så självklart att det icke syntes som värt att yttra vidare men som sedan fick veta att just den tanken var av viss vikt och dignitet för det forskande släktet.