Om man skall fullt ut acceptera devisen ’Vi är alla bara människor med fel och brister’ så betyder det dels att vi inte skall slå ned på och komma till rätta med de fel och brister som gör att människor beter sig fel. I så fall omyndigförklarar man människan och fråntar henne ansvaret för sina handlingar och då är det också fel att låta folk ta konsekvenserna när de begår vad samhället har bestämt är ett brott. Då är det fel att det finns ett rättsväsende, hur bra eller dåligt detta rättsväsende än fungerar. Då är det fel att det finns anstalter att sätta de brottsliga på, när de istället kunde få gå fria och låta samvetet inom var och en av oss människor arbeta för att de inte skall begå brott igen.
I så fall är det vars och ens samvete och den gemensamma process som tankar och känslor av ånger framkallar som skall leda människan in på rätta vägar.

Yttrandefrihet eller en fråga om moral?

Parafras på en text.
(Någon har på fullt allvar sagt om yttrandefrihet att även om någon hävdar sin rätt att påstå att förintelsen aldrig ägt rum. Så måste jag stödja henne (människan) i rätten att uttrycka sin åsikt. Och det alldeles oavsett om jag personligen tycker att denna hennes åsikt är rätt eller fel. Det är inte själva åsikten i sig jag stödjer. Jag försvarar hennes rätt att uttrycka den.)

Men om jag hör någon uttrycka sig sarkastiskt eller ironiskt mot en eller flera individer. Då handlar det inte längre om åsiktsfrihet. För om det handlade om en åsikt att ge någon tillmälen så skulle de vara menade och inte behöva utdelas som ironi och sarkasmer. Om de på fullt allvar skulle vara menade att innehålla en tänkt sanning. På ett sådant sätt att mottagaren av desamma skulle uppfatta dem som avsiktligt uttalade. Ironi och sarkasmer används för att förstärka ordens innebörd på ett sådant sätt att den som lyssnar skall förstå att den som uttrycker sig så ger uttryck för hån. Att håna någon är antingen att uttrycka besvikelse över att den andra människan är falsk, upplevs vara falsk. Eller för att man själv inte skall tappa ansiktet.

När man ser någon knuffas i arbetsmiljö, i skolan, på en arbetsplats etc. så är det av två möjliga orsaker. Antingen för att man tycker om en person och inte förmår att uttrycka sig på annat sätt än att vända på steken. Detta kan bero på att man inte vill tappa ansiktet inför andra människor. Istället för att använda sig av positiva signaler så använder man sig av negativa. Man knuffar istället för att visa uppskattning. Om någon ser mig knuffas så skall de förstå att jag är negativt inställd till personen ifråga och inte står ut med närvaron av människan ifråga. Så jag måste få utlopp för min besvikelse över att inte kunna kommunicera med den här personen. Hon tillfredställer mig inte på ett sätt jag förväntar mig att folk skall göra, så jag knuffar henne, besviken och uppgiven över att inte ha lyckats göra henne till en vän. I själva verket är det inte alls besvikelse jag uttrycker, utan en längtan efter att bli sedd och uppskattad av just henne. Men felet med att ge ’fel’ och negativa signaler är dels att de kan missuppfattas av den jag sänder dem till. Dels att omgivningen kan missuppfatta signalerna. De som är omkring mig kan antingen tro att jag uppmanar dem till att ansluta sig. Eller så får de för sig att jag är en skurk som håller på och jäklas med deras vän. Att avge negativa signaler gör också att den eller de som tar emot dem, skickar dem vidare senare.

Om jag däremot alltid är mån om att förmedla rätt slags signaler, så är det troligt att detta ger avsedd effekt. Folk förstår vad jag menar, oavsett vad jag ger uttryck för och de kan välja att stödja mig i mina uttryck eller att motsätta sig dem. Om jag är medveten om att uttryck för positiva signaler uppmuntrar andra att även de ’skicka vidare’, så kommer detta att på sikt få bättre effekt än om jag förmedlar negativa signaler. För man kan ge sig sjutton på att det inte bara är jag själv och den jag sänder till som uppfattar situationen. Alla i omgivningen har samma möjligheter att fånga upp dem.

Bara för att man bestämt sig att ge ifrån sig positiva eller åtminstone ärliga signaler i stället för negativa eller i alla fall ärlig besvikelse. Så behöver man ju inte överdriva sitt beteende så att det känns falskt eller kunna åter igen upplevas som just överdrivet.

Man kan vilja skylla på jargong när man knuffas och leker buffel. Då har man nog inte uppfattat vad jargong handlar om. Man är kanske på den linjen att om jag förmedlar jargong eller super mig full så behöver jag inte ta ansvar för mina handlingar. Om jag tänker och känner så är jag inne på ett farligt spår. För då signalerar jag till omgivningen att jag vill bli omyndigförklarad och inte kan anses som ansvarig för mina handlingar när jag är under inflytande av rus av något slag. Jargong är ett slags rus på det viset att det liksom alkoholen ger den inblandade en känsla av frihet från moralens bojor. Problemet är bara att den friheten är en schimär. Man kan inte både ha och äta kakan. Man kan inte både säga sig ha yttrandefrihet/handlingsfrihet och samtidigt säga sig inte behöva ta ansvar för att ha dessa friheter.

Oavsett vilken förening, familj eller sammanslutning man uppger sig tillhöra, så är dessa alltid en del av samhället vare sig man vill eller inte. Även om jag går på luffen eller bosätter mig i en grotta eller i skogen så kommer jag att kunna kräva min rätt att leva som jag gör. Och vem kräver jag den rätten av? Av samhället. Om jag påstår mig vilja avstå från rätten kommer samhället åtminstone att avkräva mig skyldigheter. Jag får inte begå brott och om jag ändå gör det så kommer jag att straffas.

Problemen med att straffa någon ligger på flera plan och gör det till en komplicerad sak. När samhällets rättviseorganisation beslutar att frånta någon friheten genom inlåsning så fråntas individen samtidigt vissa rättigheter och skyldigheter. Straff är i sig en paradox. Samtidigt som man låser in en annan människa så omyndigförklarar man i viss mån den människan. Men den människan lyder fortfarande under lagen om rätt och fel. En frihetsberövad människa kan fortfarande begå brott trots att frihetsberövandet skall ses både som ett straff och som förebyggande åtgärd mot nya brott, om än begränsade till den miljö där den fängslade vistas. Samtidigt har samhället få möjligheter att välja på när någon begår brott. Någon sorts påföljd måste det bli. Det kan bli som böter eller det kan vara så att om den felande sitter häktad tillräckligt länge att det anses som avtjänad tid. Men oavsett vad påföljden blir kan man inte vara säker på att detta stävjar nya brott begångna av den som fått straffet.
Många som blir straffade tycker att det är helt okej att den som bryter mot reglerna också skall bli straffad. Åtminstone bör det gälla större delen av samhällets medborgare. Att den straffade själv skulle förtjäna straff är det inte alla straffade som är med på. Särskilt märkbart är detta i de fall då den straffade uppger sig vara oskyldig, oavsett om det ligger någon sanning i den uppfattningen eller inte.

Åter till rätten att kivas eller möjligheten att handskas med möjliga besvikelser. Vem och vad avgör vad som är rätt och fel och kan man hantera besvikelser utan att ge sig på andra människor och utsätta dem för prov på ens inre uppror?

Jaget anser ofta nog sig ha rätten till immunitet. Det vill säga att reglerna nog är bra och så, men de borde vara förbehållna andra och inte mig personligen. Jag anser att jag har den gudomliga rätten på min sida oavsett jag tror på gud eller är ateist och nu skall alla dansa efter min pipa. Jag är bara människa, med fel och brister och borde därför erkännas ansvarsfrihet och behandlas som om jag vore fri från de fel och brister som får mina medmänniskor att stå som lika inför lagen.

Det vore mig fjärran att använda mig av kåseriets möjligt lätt sarkastiska ton för att uttrycka mina åsikter, som yttrandefriheten ger mig rätt att yttra.

Vid tangentbordets penna

(oläslig namnteckning) – en människa med fel och brister, dock med rätten att sjunga i badet samt protestera när andra gör det samba.




(hipp hurra för bamsemor, som är så snäll och ror)