Någon iakttog mig när jag flög och det var inte jag själv som iakttog mig i en spegel eller svävande ovanför min egen kropp. Det var helt enkelt min bror som såg mig sitta några stolar bort i ett passagerarflygplan med distansen Arlanda-Kastrup-Las Palmas. Han sa till mig att han tyckte att jag såg ut som ett ufo. Men han hade förstås fel. UFO betyder ju oidenfierat flygande föremål. Att han hela tiden visste vem jag var är ju uppenbart för alla som har minst en bror och jag har två, det här var mellan mig och den ena av dem. Jag var alltså klart identifierbar och något föremål var jag inte heller. Även om han använt mig som boxboll ibland. Att jag flög stämde förstås, men det gjorde ju faktiskt alla som befann sig ombord på planet.

Jag har minst en gång i livet sett ett ufo på himlen. Det var en del år sedan och jag befann mig på balkongen sent en kväll i en väns lägenhet, det gick väl mot höst och jag hade inte druckit mig redlös alls. Föremålet var för mig okänt och därmed oidentifierat, det flög och det var inte stålmannen. Jag tror mer på tomten än på stålmannen i det här fallet. Fast vad den mannen skulle ute och göra på sensommaren var mer än jag kunde begripa. Föremålet kom inte så nära att jag kunde se vare sig släde eller några renar, så det kan ju ha varit stålmannen trots allt. Föremålet blinkade i olika färger och bytte riktning ungefär som projektilerna i ett eller annat tv-spel. Trotsande fysikens lagar och logikens dessutom. Eller så var det en kaffekopp som rymde från ett luftskepp. Att det skulle ha varit på rymmen från ett luftslott, ser jag däremot som högst osannolikt.