ett hexagoniskt rum, ståendes i mitten

tre fönster.

en moder en fader en broder

bortom tid och rum

inga skarpa kanter, endast mjuka kurvor

det vi känner för varandra

är blod som rinner, ger liv och syre

fast jag förblöder

inombords ut, artärer som leder bort

från detta jag känner

till något nytt.

väl värt att vänta på, väl värt att dö för

inte vet jag, inte vet du.

ett runt rum, utan kanter

dess kontinuerliga kurva löper

kring mig, omfamnar min hud

håret längs mina armar

ryser.

känslan av överflöd ebbar

över själens kanter

flödar mot det ovetna.