Det har hänt mig att någon ställt frågan till mig så att jag blivit såsom ett skälvande nervknippe men stolt ändå har jag visat min själs stålklinga och svarat ohämmat utan minsta tanke på konsekvenserna. Huru frågan löd samt svaret kommer som följer. I en tågvagn på väg mellan metropoler uppstår en smula dialog då jag råkat fästa min blick på en mansperson som ser ut att ha iakttagit mig sedan någon tid tillbaka. Manspersonen uttalar sig först.
-va gloru på va?
-utan varje tvivel ädle herre, det är en sak som någon tid skaffat mig huvudbry...
-va fan snacka ru om, kandunte tala rent va?
-ett sådant språk ni behagar att leverera, jag måste skynda att genast tvätta mina öron, om jag inte hinner hem fort nog kanske jag kan be barberaren att fly mig en gest, en ynnest...
-kan dunte snacka ur skägget, va? en annan klykar ente tugget alltså.
-åter till frågan, ädle herre, åter till frågan. Jag kastar ett getöga på eder person, ja eder blotta uppenbarelse, ety ni först haver hava kastat ett dylikt på mig, vilket jag uppfattade såsom i ögonvrån. men att blicka på en granne eller en främling är alls inte någon skam, huru skall väl främlingar annars ha en chans att bliva vänner? Seså, ge mig nu kardan och låt oss dra för fan i våld härifrån och ta oss ett glas uppå krogen, som hade vi aldrig varit främmande i varandras ögon någonsin.
När jag sedan vaknade på sjukhuset sent på kvällen några dagar senare fick jag reda en smula på händelseförloppet. Den unge mannens fästmö hade tagit mig för bög och sett konkurrens i min blick där endast vänskapens heta låga brunnit. Varpå hon således låtit någonting tungt falla över min person som genast lagt dagen i djupaste mörker.