Jag minns inte hur jag kände,innan allting gick så fel,
önska att jag vetat vad livet var värt, innan jag möte djävulens spel.
Hoppas att jag endag skall få en ny chans, att allt skall bli som förr,
från stark till svag på en dag, letar efter nyckeln som kan öppna min stänga dörr.

Ingen förstår hur illa de är, ni låter mig vara ensam, och sluta mig i mitt skal,
om jag orkat, vågat hade jag bett om hjälp, vill krypa upp från min djupa dal.
Jag försöker klättra på livets pinne, men tappar alltid taget, faller till botten,
ibland önskar jag att modet fanns, men allt för älskad, för att ta till skotten.

Så älskad, så ensam, önska så att någon kunde förstå, någon som våga,
de krävs inte mycket, sträck ut din hand, ge mig en blick, våga fråga.
Nu för tiden när jag är förändrad, finns de ingen som törs ge mig en kram,
är av feminin sort, men nu utan mina former, så tun och rak, är jag ingen dam.

Är så les på att möta okända folkets blickar, ni tror att jag inte ser,
kommer ni någonsin förstå, att ett äpple ger mig ångest, kalorier är allt jag ser.
Just nu känns utvägen långt borta, chansen lika stor att hitta en magisk lampa,
lever i en mardröm, undra om jag alltid kommer stå här och trampa?
När kommer den ivriga vinden, plusgraderna, som skall tina mitt frusna jag,
men efter alla dess år som gått, så kan jag kanske stå ut ännu någon dag….