Scenen är som följer.
Petra och Gustav på ett konditori. Petra har just drabbats av ett fruktansvärt slag. Hennes farfar har vunnit hundra miljoner på lotto och joker och har inte den minsta lust att ge henne ett litet förskott på arvet. Han planerar istället att bygga ett pensionat för gamla utsjasade katter. Gustav å sin sida har inte längre någon farfar men han har problem med sina skor. Alltsedan Saddam Bergström blev mördad så har skosnöret på hans vänstra sko en irriterande benägenhet att hela tiden lösgöra sig ur knuten. På konditoriet överhör de ett samtal mellan två äldre män vars namn aldrig kommer på tal under deras samtal vilket återges någorlunda här nedan.

-När jag var liten placerade jag mina hjältar på piedestal, hjältarna var förstås mamma och pappa.
-På en piedestal, säger du?
-Ja, en upphöjd plats som…
-Jag vet vad en piedestal är.
-Ja. I alla fall så…
-På en upphöjd plats?
-Mmmm. Det konstiga är bara att när jag sedan blev äldre och faktiskt än idag…
-Ända sedan du blev litet äldre föll de en smula då och då och nu verkar de nästanpå helt mänskliga i dina ögon?
-Precis. På pricken så faktiskt. De har blivit vanliga människor. Helt mänskliga skulle jag nog inte ha valt att kalla dem, men ja.
-För ett barn är en piedestal ett rätt oåtkomligt ställe. Om man nu inte knuffar en smula på den förstås. Men en piedestal brukar härbärgera en kruka. Du såg väl inte dina föräldrar som krukor?
-Nej, verkligen inte. De var mina hjältar och jag dyrkade dem.
-Du älskade dem kanske. Då behöver det inte ha varit dyrkan. Men en plats för en kruka får mig nästan att skratta. Hjältar får förstås inte vara några krukor. De måste ha ett mod och en framåtgående rörelse. Inte direkt som dans, men i alla fall.
-I en kruka brukar det växa en blomma, en växt som blir allt större vart efter tiden går. Kanske valde de att jämföra mig med den där växande blomman?
-Eller så gillade de bara blommor helt enkelt. De gillar blommor idag och det har de kanske alltid gjort. Det där med krukan på en piedestal har kanske ingenting alls att göra med barn.
-Leder det här samtalet någonstans?
-Förmodligen inte. Nu skiter jag i det här kaffet. Skall vi kanske ta en promenad i det vackra försommarvädret istället?
-Ja, låt oss komma ut i den fria luften. Förut sa jämt mina föräldrar att vi borde komma ut mer i den friska luften. Nu har de slutat med det sedan någon tid tillbaka. Nu kallar de istället luften fri. Som om vi bodde i något slags Amerika eller så.
-Sydamerika i så fall. Jag skulle aldrig stå ut med Washington eller ens Quebec!