Med blod i ögon och klockans klang
tar sig tårar över vidder.
Kniven ligger säker som minnets udd mig värker,
med verk tittar minnet mig i ögon.

Tittar inte i fotoalbum
för runt mig blir gräset grönare.

Åren går och bilder blir en ständig sorg eller frågan.

Att foton bleknar blir som vatten vet alla,
ett kemiskt resultat,
eller sanningens segslitna kamp
om utrymmet, minnet.

Även om baksidan på kort inte är synbara
finns de där,
en naken vit sanning, bakom...

Vi visar bilder i en ständig ström,
borta är dagarna
då vi över en kopp kaffe och kakor
skrattade oss vidare genom sidor.

Idag kom de med mejlen, utan baksida...

Sparade dem mekaniskt
men vet inte

Var jag skall lägga dem.