det känns som alla ord förlorar sin mening, sanningen står liksom skriver på stora reklamskyltar, en sanning utan tillsatt socker, en censurerad sanning, ett mcdonalds meal inom kost cirkeln.
jag ser en barnfamilj gå förbi och jag börjar må illa, dom skrattar, tomma, dumma blickar som inte ens undrar. dom skrattar samtidigt som dom blir halshuggna, det går inte att halshugga en huvudlös.
om man växer upp på en kyrkogård så lär man sig att leka med gravarna.
jag är rädd.
jag är rädd att göra för mycket. jag är rädd för att göra för lite. jag är rädd för smärta. jag är rädd för glädje.
jag är rädd för att glömma bort. jag är rädd för att missa. jag är rädd för att hata. jag är rädd för att acceptera.

jag är rädd för höjder, men jag är trött på golv.

går jag in för mycket eller för lite, just nu känns det inte mycket.

klockan är 03:42 jag ligger på en madrass på mitt golv och lyssnar på lugna låtar av The promise ring.
kommer jag dö här? jag blev aldrig våldtagen när jag var liten, ingen av mina vänner eller familj har tagit sitt liv, jag har aldrig förlorat något jag verkligen saknar, varför ligger jag här?