Jag hade suttit med ett föräldrapar
-ett trevligt möte med många skratt,
kaffet och sockerkakan smakade bra.

De uttryckte sin förnöjsamhet,
glada över sitt barns boende.

Så kom frågan till slut
"..och hur är det med personalen..
är det någon som har slutat.."

Jag svarade att det inte var det,
att det numer var lugnt.

Inte kunde jag säga att jag
dagen innan fyllt i papper om
att byta arbetsplats..

Inte kunde jag säga hur svårt
det var med vikarier, att de inte
fanns, när de så väl behövdes.
Hur tufft det är att arbeta många
kvällar och helger och aldrig
kunna känna att man kan få
vara ledig någon gång.

Jag kände klumpen i magen.
Vi kanske aldrig mer skulle ses.

Dagen efter var jag på fest med
en boende, som behövde sällskap dit

Det var en lyckad fest, med många skratt,
god mat och fin underhållning.
Hon var mycket nöjd och lycklig.

Så kommer orden till slut
"Åh, Maria, jag kommer att sakna dig
nu när du har semester, min börjar
när du kommer tillbaka. Det dröjer
ända till augusti, innan vi ses!"

Men då ses vi och det ska bli kul, säger jag.
Fast jag vet att jag kanske finns någon annan-
stans då..det gör ont igen..
mitt dåliga samvete..att jag sviker,
de som behöver mig..

Jag har yppat ord om förhållanden
som andra blundat för, skrattat bort..

Jag kan inte längre blunda för allvar.
Det går inte att alltid tiga.
Vet att det pratas bak min rygg.
Att jag benämns både satkärring,
bitch och torrboll.
(Undrar vilket som är mest förekommande)

Jag har tömt mitt skåp, utan att någon sett,
men låset hänger kvar.

Det gör ont i magen igen, kudden blir
våt på kvällen -

Men jag vet att jag har rätt...

och jag kan banne mig vända på kudden!