Minnet sveper över ängar så gröna,
Minnen sviker händelser så sköna
balasen tappas och sinnena förskjuts.

Förbannat att man nu är fångad,
förseglad i en påse
till allmän beskådan, mäts jag ut,
tittas ut
skjuts ut ur mitt förvridna sinne,
mot ingenstanns, och mot ingenting.

Jag önskar du hade gett fan i dina ögon
och hållt tassarna borta från dina sinnen,
hållt tankarna från tabu
sinnessjuk,dommar,
för att en dag, tillsammans med mig
beskåda solen, och skriva poesi.

Som ankan i dammen paddlar vi runt
som fisken i skålen
och kaninen i buren,
vi har alla glömt vart vi kom ifrån,
vi har alla glömt vårat syfte
att aldrig blöda våra kamraters blod,
att aldrig sjunga fiendens sång om frihet
att aldrig nånsin benåda.

Jag spräcker din skalle mitt itu
jag får den att flyga,
den kommer inte se morgonljus igen,
bara dimma,
bara damm bara stoft och bara eld,
åh den elden ska flamma,
flamma så mäktig och lysa upp mörker
och väcka tro
och att bestå,

att få människor att törsta
att få människor att kräva
att få människor beroende,
är min största önskan.

som vi är beroende av tiden som oss frammåt skjuter,
beroende av solen som våra liv upplyser,
som dörrar till andra rum ska jag spärras av,
glömmas bort,
förintas från den värld, jag en gång såg
och en gång älskade.