Genast, när jag läste om veckans bloggtema - Gud, så tänkte jag på mitt gamla blogginlägg som jag skrev för snart tre år sedan:

Tror du på Gud?
28 juni 2006

Hej, tror du på Gud? frågar en Ewa mig idag i en kommentar här på bloggen. Jag vet inte om det är för alla bilder och texter och citat som finns här hos mig som hon kanske tror det. Jag kan väl inte kalla mig för att vara direkt religiös. Men att titta på fina bilder och läsa vackra texter ger mig ro i själen. Jag har en tro. En tro på något som är större än oss själv och själva livet. Att något fortsätter den dag vi lämnar jorden. Men att kalla den tron Gud håller jag inte riktigt med om. Allt som står i bibeln kan jag inte ta åt mig. Att barn och unga ska få gå före de gamla. Att allt som händer har en mening. Det kan ingen Gud få mig att acceptera. Att mista ett barn innan man själv dör är helt fel ordning. Men jag har fått en tro som jag inte kan sätta ett namn på. Den tron vill jag fortsätta att ha så länge jag själv är kvar här på jorden. Den tron får mig att orka lära mig att leva vidare. Dag för dag....
Jag skrev en dikt i våras just om min tro.

Jag tror vad jag vill

Jag hör vad jag vill

Jag känner vad jag vill

Ingen kan säga att det är rätt eller fel

Jag tror ju det

Jag hör ju det

Jag känner ju det

Så säg inte till mig att det är fel

Det vet inte du

Det vet ingen som lever här och nu

Svaret får vi så småningom

Då vet vi vem som hade rätt eller fel

Dikt © Gunilla Karlsson 060420


Idag tre år senare känner jag fortfarande likadant. Jag har en tro på något som är större än oss själva, men jag vill inte namnge den som Gud. Den har inget namn för mig och är en blandning av olika sätt att tro och från olika religioner och mediala och andliga upplevelser. Jag har svårt för det där att det var Guds vilja, för hur kan någon vilja att barn ska få dö och föräldrar ska tvingas ordna begravning för sitt eget barn? Det kan väl inte vara Guds vilja? Den Guden är jag inte vän med i alla fall!