Resturangen är full av liv och vid ett litet bord i myllret sitter vi.
Plötsligt dyker två tjejer i samma ålder upp, kanske är dom lite äldre, och dom sätter sig vid samma bord som oss.

Tre stycken runda spotlight hänger över oss och lyser svagt på de två nykomlingarna. Identiska, skulle kanske en ouppmärksam betraktare säga men jag märker skillnaderna. Tvillingarna har båda den likadana svarta kortklippta page frisyren och mörkbruna, eller är det gröna?, ögon. Men medan en av dom har ett uttråkat utryck så har den andra ett leende och skratt som lyser upp hela rummet.

Jag har ingen aning om varför dom valde vårt bord, men glädjen som den ena av dom utstrålar gör så att man glömmer alla frågor.

Jag vet inte hur vi kommer in på ämnet ätstörningar, kanske beror det på vår ålder?, och ironiskt nog står vår mat orörd framför oss, men det är inget vi märker eller tänker på.

..Vi möts igen.....

Jag vet inte vad det är för årstid, sommar, vår, höst eller något mittimellan. Det har ingen betydelse.

Vi går genom den gråa staden med alla affärerna, alla människorna.
Det var hon som bestämde vart vi skulle gå.

Iväg från allt hamnar vi i utkanten av stan vid det gamla tågspåret. Underligt placerat, men vi bor i en underlig stad. Till vänster om spåret är en liten läktare i sten byggd, sm från en gammal amfiteater.
Till höger är en strand.

Allt tycks vara i grått, men det har de olycksspådande molnen i himmlen stor skuld för. På läktaren sitter några från gänget, men mitt ute på spåret skuttar hon, och ler.

Och ingen av oss kan undgå känslan... att trots molnen, så lyser ändå solen på oss.

...Eller inte....

I stans fattigare kvarter befinner jag mig. I ett litet rum med vitt kakel på väggarna, smutsigt betong golv och dålig lysrörs belysning ser allt ut att bada i ett grönt sken. Det är packat av supande människor och i centrum av allt står hon.

Men mina ögon dras till personen längre bort. Snygg är det enda ordet som kan beskriva honom, men det är någonting...

Jag hinner inte tänka klart tanken, jag blir avbruten av det där skrattet och jag vänder mig om och ser att hon ler...

...Som i en dimma....

Vi går samma väg genom staden igen, fast den här gången är det bara vi två. Det är ännu mer folk ute än sist och jag har en känsla av att vara förföljd. Jag vänder mig om och ser något eller någon som verkar bekant, men innan minnet registrerar ansiktet rycks jag iväg och när jag berättar om min oro så ler hon och säger att det säkert inte var något.

Så vi fortsätter, och känslan av obehag växer sig bara starkare och starkare, något är fel, något kommer att hända.

Vi går förbi tågspåret och neremot stranden. Det är inte den lättaste vägen vi tar, alla backar, men tillslut är vi där.

Obehag. Vi bda vänder oss om, oc hdet är då jag ser han, klart och tydligt. Mina ögon vandrar från hans bara fötter till hans håliga jeans och sönderslitna skjorta och sist till det vackra ansiktet med de blåa ögona och det sandfärgade ruffsiga håret.

Men något är fruktansvärt fel, hans ögon, sorgen... Jag känner igen han..
Han håller något i handen och när jag ser vad det är stannar hjärtat till för att sedan gå på hög varv.

En pistol, jag ser vart den pekar och vänder mig åt hennes håll, skriker åt henne att flytta på sig, men hon ler mot mig och kollar sedan upp mot han.

Jag hör två skott, snabbt avfyrade utan någon tvekan. Ett dovt dunsande och när jag försöker titta ner på marken upptäcker jag att någon gång måste jag stängt mina ögon för jag ser ingeting och när jag väl öppnar dom...

Med ett skott mitt i pannan och ett leende på läpparna ligger hon där.
Jag tittar upp och ser blåa ögon så fyllda av en smärta så stor, och sedan ersätts dom av en pistolmynning och jag hör det tredje skottet...

..Och jag faller....

Jag vaknar långsamt till och min blick far automatiskt till sängen brevid. Där ligger två personer som ändrat mitt liv på olika sätt, och en av dom äger nästan mitt hjärta.

Kanske är han inte medveten om det, men hon är det och med säkerhet kan jag säga att hon inte alltid har haft så rent mjöl i påsen. Mina tankar förs över till en av de få återkommande drömmar jag har.

Jag kommer aldrig ihåg hennes namn, kanske har hon inte något?
Jag avbryts i mina funderingar av dom, och drömmen är snart glömd tackvare konversationen vi tar upp.

..Men inte känslan av den....