Hon svarvade ringa känslor där inne.
hon slöt ögonen när hon talade.

hon hade haft lugg om hon vågat.

hon svävade ej ens på natten.
hon gungades livrädd om kvällarna.

vågade inte;
visste ej hur hon skulle ha börjat.
de tryckte på.
det ryckte och slet.

Världen blinkade mot henne.
hur skulle hon förstå?
hälften välvilligt, hälften med licens att döda.

hon var hård i kroppen innan, men ack, så mjuk i de få praktiska murarna. De smältes ned långt innan till ett vackert smycke.

Så lyste världen upp, blommorna mot stenen var klarast.
helheten verkade så perfekt logisk.

hemskt hemsk men logisk och ljus.
hur hade hon kunnat tvivla?

Det var för lätt, dock alldelles för enkelt för att kunna inses innan skadan redan var skedd.
om hon bara hållt kvar insikten om få.

skadan var då - trodde hon - liten.
hon var rädd för att lära. att släppa.
hade blivit en trygghet.
den enda.

Sedan rann proportionerna ur spelramen.
världen blev outhärdlig; helt mycket. länge.
för det bättre.

Hon skrev, hon sjöng utan mycket glädje - ty den kom först
senare
tog hon en penna, rispade. väntade. såg.
såg sin själv och skapelse.hjärna i bra logiska delar.
hon såg sig. verkligt.

Så börjar förståelse här.

precis i rättan tid.



Jag var.