Har du tänkt på att man kan hitta beröringspunkter mellan sig själv och alla människor i världen? Ja, säger du, och tänker på grannen, eller kanske på din arbetskamrat. När vi vidgar området kan vi tänka oss att det finns beröringspunkter hos människor i andra kulturer, men när det handlar om psykiskt sjuka, despoter och psykopater drar vi öronen åt oss. Där går väl ändå gränsen!

Jag såg en dokumentär häromdagen. Under andra världskriget beställde FBI, eller var det CIA, en psykologisk profil på Hitler med motiveringen att det är viktigt att känna sin motståndare. En psykolog fick uppdraget och tog sig tillsammans med några medarbetare an det tuffa uppdraget. Man kom fram till att Hitler blev misshandlad av sin pappa och hade en onaturligt nära kontakt med sin mor. Han hade två äldre systrar och flera av hans bröder hade dött i spädbarnsåldern. Dessa omständigheter sa man lade grunden för det som senare skulle leda till att Hitler blev en av världshistoriens mest kända eller snarare ökända män.

Den typ av störning Hitler hade gjorde att han var ointresserad av sex och inte klarade av intimitet. Det sägs det i alla fall. Det faktum att han var den ende pojken som överlevde i familjen var grunden till det starka och neurotiska messiaskomplex som han tycktes lida av. Han var utvald att rädda hela världen. Det tyska folket gav honom den bekräftelse han behövde.

Utredningen kom fram till att Hitler var en väldigt liten och osäker pojke som utvecklat en strategi att kompensera sin enorma osäkerhet genom sin styrka. Dynamiken mellan de delar av hans personlighet tycktes ha slutat fungera och kommit i obalans. Man förutspådde att Hitler, till skillnad från Churchill som visade sig ofta ute bland folket när det var tuffa tider, skulle dra sig undan om saker började gå honom emot, vilket han också gjorde i slutet av kriget. Man förutspådde till och med hans självmord.

Han måste ha levt långt ifrån sitt eget sanna jag. Det är först när man vågar leva i hela dynamiken i sin personlighet som man kan får kontakt med sitt eget jag. När man vågar leva i sin sårbarhet, först då kan man börja leva i helhet. Bli integrerad. Sann. Äkta.

Att bryta sig ur sina egna strategier och andras förväntningar och krav är tufft. Ta till exempel Nordkoreas diktator Kim Jong-il. Vilken styrka det skulle krävas av honom, vars familj i generationer levt i ett extremt messiaskomplex om han en dag skulle annonsera att han inte längre ville vara Gud. Han skulle gå emot generationer av tryck, socialisering och kulturell, religiös och politisk indoktrinering. Men tänk vad underbart om han gjorde det!

Ta alla psyk- och neuropsykiatriska diagnoser. En diagnos får man bara om man uppfyller alla kriterier och om det man lider av påverkar livssituationen tillräckligt begränsande. ADHD, asperger, autism, schizofreni, borderline.... Kan den som är inte har en diagnos hitta beröringspunkter hos dem som har? Hur många av oss har inte problem att koncentrera sig ibland eller stort behov av att hålla kontroll? Hur många av oss är inte känsliga för ljud och ljus och stora folksamlingar? Vilka av oss känner oss inte splittrade eller instängda, i alla fall på något plan?

Nej, säger du. De som har diagnoser är annorlunda. De sjuka placerar jag i ett fack, mig själv i ett annat. Är det inte så att vi gärna sätter diagnoser så att vi kan få bevara människor i fack? Jag har en vän som fått en borderlineliknande diagnos. Hon har trauman bakom sig och längtar efter att få hjälp att bearbeta hur hon känner sig. - Det beror på din diagnos, säger de och lämnar henne utan hjälp. I hennes fall har diagnosen stängt in henne, hindrat henne ifrån att få hjälp. I andra fall är det precis tvärtom.

Tänk vad ofta vi är upptagna med att placera varandra i olika fack, eller söka olikheter och sätta upp murar istället för att upptäcka och lära oss älska varandras olikheter, erkänna och finna beröringspunkter. Och släppa varandra fria!
En terapeut sa en gång att han måste hitta något hos varje patient att älska för att kunna vara en bra terapeut. Att lära oss förstå och se lite djupare tror jag skulle göra världen lite lättare att leva i.

De flesta av oss har nog inte kapacitet att bli en ny Hitler, eller en ny diktator i Korea, men är det ändå inte väldigt mycket ödmjukhet i att kunna förstå och säga? "Det kunde varit jag".