Hon har en väska med syrgas
och en slang som ger henne liv.

Hon ser på mig och ber om ursäkt för att hon är som hon är.
En ursäkt för en svaghet som hon inte valt.
En ursäkt för hostningar och slem som hon aldrig bett om.

Jag tänker på att hon har sprungit barfota.
Att hon sjungit. Att hon älskat.
Hur stark hon har varit. Att hon fött barn.

Hur stark hon har varit som har orkat vara sjuk så länge.
Så stark hon är som ännu andas.
Med syrgas och en slang som ger henne liv.

Sedan tänker jag på de som aldrig är nöjda.
De som klagar på livet och önskar sig att dö.
De som aldrig vågar springa barfota.
De som aldrig vågar sjunga. De som aldrig vågar älska.
De som inte vågar föda barn.

Byt med henne om du vågar dö!
Byt med henne om du vill lida.

Men du behöver inte be om ursäkt för vem du är.