Om det finns en balans där varje liten cell bär sin egen mening, varje organism sitter ihop på det sätt som passar balansen i det som är större
Om det är så, skulle varje människa vara en del av det där hela, just bara för att cellerna sitter ihop precis som de gör, lagom sammansatta för att harmonisera med det som är större.
Och då skulle det kunna vara så, att var och en har att bära sitt liv på just det sätt som det är möjligt att bära det, beroende av andras balans, andras rörelser och helhetens balans.
Små okända människoliv och större välkända skulle i så fall vara jämställda.
Men
om det är så att balansen kan rubbas för att vi kan välja att låta bli att leva i balans....
då kan våra liv vara mer eller mindre nyttiga för helheten - och då kan man fundera över det där med mening...

Å andra sidan kanske det helt enkelt är så, att meningen med oss är att vi ska vara i relation till varandra för att den stora helheten ska vara i rörelse, förundras och förnyas av att vi rör oss och är till.

Hur det än är, är livet ett fantastiskt äventyr!