Vardagen,
en kaxig våt fruktsallad
som betraktas med ett skratt,
tår som masserar fruktsafterna
blandat med djärva toner.

Bättre än så blev det inte,
men tillräckligt bra
för att jag skulle njuta.

Ja, det var en spartansk blandning,
den yttersta platån för dagen,
ett pussel, bara bitar av gårdagen
som började med en svag blick
över täcket,
mot sidan, som genom
strömmade in,
badade mig.

Att det blev fruktsallad till frukost
haltade till kaffet jag spillde
på låret, i farten
till oigenkännliga ljud.

-Älskar dig arla morgonstund.
När jag därnäst
saxade mig genom köket, vidare,
väckte datorn med en smekning,
kontakten som väcker dig till liv,
inte utvilad men redo
att servera toner mitt ego arkiverat,
där inge harmoni.

Det varade inte länge,
där jag återigen grep kaffekoppen
greppade mina tår ett stadigt tag,
spåret av en fruktsallad.

Skålen var tom, upp och ner,
så var morgonen.

Kaffe i handen, rock i rummet
frukt mellan tårna.

Älskar dig arla morgonstund,
din kaxiga djävel.