Du tycktes äga allt,
alla vita ramar, spiken och hammaren.
Vid en grönskande backe kom sången.
Ur jord grumlig, i vårregn
gröptes nya fåror.

Jag vet inte hur eller varför
men av någon anledning lovade jag
att dina ord inte skulle bli förgäves.

Jag vet inte vad som drev oss i lag,
vad det innersta
i en uppenbar koppling var.

Vad förväntan sparade till gryning
var redan satt i sanna ord, väntan...

Men nu, av dig,
flytande i solkig jord.

Jag vet inte hur
men av någon anledning
för all tid förändrad.

Jag vet, jag inget vet
att du äger mig...