Blixtarna var hennes föda. Varje åsknatt var den andra lik.
Drömmande satt hon i fönstret för att sedan gå ut,
ut dit hon hörde hemma: I ovädrets mittpunkt, med blixtarna som bundsförvanter.
Det var så hon föddes, så hon levde och så hon skulle dö; mitt i stormen, smekt av regnets famn.