Att skratta med en främling...

En bastant kvinna satt och pratade högt i mobiltelefonen. Själv var jag trött och ville sova. "Nästa station Barkaby", hördes speakerrösten i högtalarna, och jag funderade på hur jag skulle stå ut med denna kvinnas högljudda samtal, ända till Kungsängen.

Tåget rullade sakta vidare. Väl framme i Kallhäll skulle kvinnan kliva av. Hon ställde sig upp. Plötsligt gjorde tåget en hastig inbromsning och kvinnan föll handlöst mot golvet. I sista stund lyckades hon slänga sin stora kropp mot ett säte, och fallet dämpades. I samma stund möttes våra blickar, och både hon och jag började gapskratta. Så befriande. All irritation var som bortblåst.

En annan dag ganska nyligen, åkte jag till Coop för att handla. Trött och hungrig tog jag vändan om grillkiosken, för att beställa en Chorizo. En man i arbetarkläder och jag, kom fram till luckan samtidigt. Vi tystnade en stund, osäkra om vem som borde beställa först.

Efter några långa sekunder får mannen luft i sina lungor och beställer en Chorizo. Jag beställer sedan samma sak. Av någon anledning tar våra beställningar väldigt lång tid, och vi tittar båda oroligt på våra klockor då och då. Plötsligt sträcker sig kioskbiträdet ut genom luckan och frågar mig om jag vill ha senap och ketchup. Festligt tänker jag, mannen beställde ju före mig, men nu får jag min korv innan honom. Ja, ja. Jesu ord att " de sista ska bli de första", stämmer även i korvköer ibland, konstaterar jag - och skyndar snabbt vidare in i affären för att handla det nödvändigaste.

När jag kommer fram till brödavdelningen är mannen från korvkiosken där igen. Vi sträcker oss båda fram efter den sista limpan "Längtan" som finns kvar. Jag skrattar till och ger honom brödet. Han ler och jag går vidare.

Nästan framme vid kassan, springer jag på honom igen. Denna gång vid godisdisken. Mannen börjar skratta högt, och efter en stund smittas jag av hans glädje, och börjar att skratta högt jag med. "Här finns det åtminstone godis så att det räcker till oss båda", skrockar mannen mellan skrattanfallen.

Att skratta med en främling är en speciell upplevelse. Så befriande och ändå så intimt. Två för varandra helt okända människor, delar plötsligt ögonblickets glädje. En värme sprider sig i rummet och i kroppen. Det känns bra. Det känns som att det här vill jag ha mer av.

/Grubbelmia