Mellan himmel och jord

2004-11-03
Jag såg en död fågel på vägen idag. Den låg utsträckt över asfalten och i gruset låg flera fjädrar. Jag ville begrava den som när jag var mindre och höll ceremonier för trafikens alla små offer och mina egna husdjur. Jag ville gräva en grop och låta den fuktiga jorden för evigt omsluta henne. Henne tänkte jag. Jag minns inte varför jag betraktade skatan som en henne. Det tycktes mig så bara och jag började fantisera kring hennes liv och varför hon slutade sina dagar just mellan vår och familjens Nilssons brevlåda. Jag hade kunnat kliva över fågeln och gå in som vanligt, bre en macka och titta på Oprah, men nu var fågeln en hon. Därför visste jag inte hur jag skulle bete mig. Svarta katter kunde jag hantera, men döda fåglar sades det väldigt lite om.

Jag tog några försiktiga steg mot vår brevlåda medan grannarna motade in sina fyra ungar i bilen på sin sedvanliga vallfärd till ishockyträning, fotbollskurs, målarskola och karate. De ilade förbi och ropade ”hej ” och ”allt bra?”, för att sedan replikera ”Vad härligt M” innan jag ens hade hunnit svara. De for iväg och lämnade ett dammoln efter sig som lade sig över mig och den döda fågeln.

Jag lämnades ensam med henne. Hon låg där vingklippt och med nacken förvriden i en abnorm ställning. Jag rös. Någonstans inom mig ville jag hindra alla gamar från att vanhelga hennes viloplats, för jag trodde mig känna hennes närvaro och hur hon bannade min hjälplöshet. Med en spade i ena handen och en kratta i den andra bad jag om ursäkt för den handling jag var på väg att utsätta den döde för. Jag lade spaden intill marken och föste med krattan fågeln intill den. Hon drog gruset med sig. Likstelheten gjorde krattan till ett värdelöst hjälpmedel. Instinktivt ville jag lyfta upp henne och bära henne genom det höstlika landskapet, så att hon en sista gång fick se den frihet hon berövats, men en känsla av överväldigande illamående slog mig. Jag äcklades plötsligt av hur orättvist allt var, liksom av synen av de vitt uppspärrade ögonen som redan härjades av luftens plågoandar. Själva marken tycktes gripa efter henne, samtidigt som luften svepte över de livlösa vingarna i ett sista försök att åter få bära henne. Det var förgäves. Hon var död. Jag släppte spaden och krattan och tog ett par ryggande steg tillbaka. Där stod jag kippande efter andan med en inre röst som skämdes över min feghet för att sedan, utan att vända mig om, lämna henne i slänten.

2004-11-05
Hemma är det svårt att andas. Det är till och med svårt att röra sig. Hela huset knarrar och suckar när man går över parkettgolven, som om min tungsinthet får träet att gråta. Över golven är osynliga linjer dragna som delar huset i olika zoner, där slagen avlöser varandra. Det gäller att röra sig försiktigt. Det gäller att inte utlösa några minor, eller promenera in i en öppen eldstrid. Det gäller att alltid le.

Hemma har alla skratt torkats bort med aceton och alla ord har klätts av nakna och blivit undersökta och genomsökta med syfte att finna deras rätta mening. Det är svårt att säga något. Det gäller att inte säga för mycket, eller för lite. Det gäller att spela med, spela vidare. Det gäller att le, även om det aldrig når ögonen. Alla vet att ögon inte kan ljuga, men det spelar ingen roll. Alla blickar hålls ständigt stadiga vid golvet, där de söker efter linjer och gömda fallgropar. Jag brukar blunda.

Hemma fortsätter klockan maniskt sin bana genom evigheten och suckar då den bryter tystnaden, för att påminna om sina framsteg och den tid som förslösats. Sakta, sakta räknar den ned till allt och ingenting, medan jag suckande likt golvet låter tankarna vandra för att sedan vaggas in i ett drömlöst tillstånd. Jag har hört att vissa kallar det depression.

2004-11-06
Det finns de som har det mycket värre. I slänten utanför vårt hus, bland snår och törn, ligger en död fågel, vingklippt och övergiven. De uttryckslösa ögonen är vända mot himlen. Vingarna är stela och ligger som bundna vid marken.

I huset bredvid slänten står två människor. Nedanför dem, gömd bakom trappan sitter en flicka. Hon syns inte i spegeln, så liten är hon, men hennes andetag och hjärtslag ekar i takt med de välbekanta orden. Hon lyssnar och iakttager med en besatthet till oron det väcker. Under hennes fötter hörs golvets suckar då hon tyst balanserar på tå för att inte höras, men för att få veta. I den nakna natten blir de talande som främlingar inför varandra, när de med vapen drar linjer mellan varandra och genom henne.

Hon är jag. Jag är en fågel.


2004-11-07
Hon ligger fortfarande kvar. Jag var och tittade efter. Jag hemsöks av tanken att jag har svikit henne. Ändå ljuder förnuftet med hög och slagkraftig stämma att det bara är en fågel. En död fågel. En död, vingklippt fågel. En död, vingklippt, övergiven fågel. Jag måste begrava henne.

2004-11-09
Det var en vacker tillställning.

Tjälen i marken protesterade mot min handling, men lät spaden till slut riva sig genom jorden för att ge plats åt graven. Jag plattade till marken och kantade den med stora stenar. Därefter lät jag den gapande gropen svälja den stela fågelkroppen. Med jorden bäddade jag sedan varsamt ned henne som under ett naturens täcke.

Det prasslade till i buskarna och två av grannens barn, två flickor, fnittrade förläget då de insåg att de blivit påkomna med sitt smygande. Jag lät de försöka finna blommor att lägga på graven, men kunde omöjligt stilla deras nyfikenhet tillräckligt för avväpna dem från sina frågor.

- ”Vad gör du får något?”, frågade den äldre av flickorna, som inte ville verka för nyfiken, nu när hon krupit fram ur busken.
- ”Ja, vad gör du?”, frågade den yngre som ett eko av den äldre.

Hon hade rosiga, tjocka kinder och en brokig samling kläder på sig, som hon antagligen fått välja själv. Jag kunde inte hjälpa att småle.

- ”Jag har anordnat en begravning”.
- ”För vem då?”, undrade den äldre flickan, som sneglade åt gravens håll.
- ”Åt en fågelflicka som dog bredvid min brevlåda”.
- ”Har hon trillat ned från himlen?”, frågade den mindre flickan. Hennes blå ögon blev stora då hon väntade på mitt svar.
- ”Ja, men tack vare oss får hon nog komma tillbaka nu”.

Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det förvånade mig. I brist på ord fingrade jag nervöst med blad från en blodlönn och beslöt att de fick duga som gravblomster. Jag strök flickorna lätt över deras mössbeklädda hjässor och gick tillbaka in. Väl inne somnade jag. Jag föll in i en drömlös, djup sömn, som sköljde bort tröttheten. Hon är borta. Det var en vacker tillställning.

2004-11-12
När jag vaknade igen var det till en annan himmel. Jag kände mig vilsen, som om jag sovit för länge och missat någonting. Jag vandrade yrvaket genom huset och dansade på lina genom rummen samtidigt som jag spanade efter den stora förändringen. I luften svävade ett välbefinnande i doften av nybakta bullar. På bordet stod ett flertal ljuslyktor vars sken gav hopp om stämningen i rummet. I bakgrunden sjöng sångfåglar till porlande vattenfall medan bullarna radades upp på köksbänken, ångande och gyllenbruna. Allt var som taget ur en IKEA-katalog. Mitt hjärta började slå fortare.

Därefter öppnades dörren och illusionen förintades. Ett enda andetag var allt som behövdes för att urskilja bitterheten bland bulldoften. Ett enda ord fick sångfåglarna att tystna. En enda blick fick mig att tappa balansen. Jag föll. Det gjorde de också.

Bakom mammas ögon brände en iskall desperation efter frihet och bakom pappas obevekliga blick skymtade jag någon innerligt rädd för att bli övergiven och ensam. De hade förlorat varandra. Inga bullar i världen kunde någonsin ändra på det, lika lite som en död fågel skulle kunna flyga igen.

2004-11-16
Det hörs nya röster och steg i huset. De nya andas in den tunga luften och säger till varandra hur vackert allting är. De märker inte. De känner inte av den verklighet som blivit min. De verkar inte ens ana. De säger ”vi gillar det” och drömmer om hur bra de kommer att trivas. De inreder rummen i sina tankar, tapetserar om och skaffar barn och blir gamla. Oskyldigt och nästan förolämpande trampar de på alla linjer utan att brännas och missar alla fallgropar. De får det att se så enkelt ut. De är lyckligt ovetande. De är lyckliga.

När de gick lämnade dem huset tyst sörjande. Natten sänkte sin långa kappa över oss och målade stjärnor på himlen, för att sedan ångra sig och täcka över dem med regntunga moln. Alla ensamma pusselbitar hade vi samlat i en låda. I stillsamma nätter växer ljud till farliga monster som väcker och skrämmer, men i vissa hus behövs de inte. Där finns det finns annat som skrämmer. Ett bedövat skrik, en arg röst och en ensam bil som försvinner i natten är allt som behövs. Tro mig.

Det finns ingenting som gör sinnena så känsliga som när de söker efter ljudet av den ensamma bilens återkomst, nyckeln i dörren eller ordet förlåt.

Det finns ingenting som skrämmer så mycket som tystnaden.

2004-11-17
Tiden läker alla sår sägs det. Jag vet inte om det stämmer. Efter många nätter med tystnaden skrikande i mitt huvud kan jag även i min ensamhet höra ord som inte finns komma genom väggarna. Tiden har många nycker. Svunna illusioner om evighet kan med tiden bli bestämda. Vi minns i tid. Vi minns tider, men det kommer alltid att finnas de, som vi helst låter tiden få glömma.

Linjerna har suddats ut nu. Zonerna har delats lika mellan främlingarna. Det råder fred, som när någon har förlorat, trots att ingen egentligen har vunnit. Vita lakan hänger i träden. Vita blommor pryder en grav i slänten. Jag minns att jag hade en karta förut, men jag ser ändå inte runt hörnet. Det är förgäves. Min hals är alldeles för kort. Jag såg knappt ut genom bilrutan då vi lämnade huset. Så liten är hon, flickan. Hon som gömmer sig med händerna kring huvudet och letar och lyssnar efter monster i natten. Hon kommer att förbli stående under trappan. Jag har lämnat henne där.