Trivialiteter, jag blir full på kvällen. Ligger i sängen, känner hur det flyter in i mig, men egentligen ut. Bort från mig. Jag vaknar snart av att allt är borta, och inget finns kvar. Tyngderna faller alltid från mitt hjärta och ner i min mage, de är som energi; kan bara omvandlas inte försvinna.

Hade jag fått ta mig ett namn, vilket som helst, så hade jag valt Napoleon. Jag vet att jag är ämnad för något stort, något mer än det här. Jag var gjord för mer än alla de här funkishusen och minimalismen. Alla svartmålade hjärtslag känns ända ut i öronen, och jag tänker mig att det är en längtan ut. Jag är jämte mig, brevid, lite lätt ur synk, parallell.

Vid fönstrerna sitter duvorna, men de är inte snövita. Jag vet att de inte förebådar ond, bråd död; men ändå hör jag hur de faller ner om nätterna, poff, smack, splasch. Jag bygger en duvkyrkogård i mitt huvud för att inte tycka så hemskt synd om duvorna. Tänker att om jag hade varit en duva, så hade jag också spontandött.