I natt drömde jag om oss igen. Vi låg och älskade i gräset där vem som helst kunde se oss och jag såg trafiken köra förbi. Jag drömde om vår kärlek och heta lust till varandra. Men precis som det gått i verkligheten visade det sig också gå i drömmen. Du hade tankarna på annat håll och skulle överge mig igen precis som du gjorde då. Jag hann njuta ett knappt år med dig och sedan var den strapatsrika stormen över. I drömmen befinner vi oss som i stormens öga strax innan det som var vi går döden till mötes. Jag kan ännu känna glädjeruset från den tiden. De smärtsamma farväl vi tog av varandra då vi åter måste skiljas åt och hur gränslöst tacksamma vi var då vi möttes igen några veckor senare. Jag minns hur dina kinder fylldes av strömmande tårar då ditt tåg rann ut från perrongen på Stockholms central. Hur skrattande glad du blev när jag kom med bussen till din lilla stad. När drömmen är färsk vandrar vi hand i hand genom en grusad alle, stannar upp då och då för att kramas, smekas, kyssas som kunde vi inte få nog av varandra. Vi vandrar sida vid sida pratandes och uppsluppet skrattandes precis som då, under vårt kärleksår. Jag minns inte att vi skulle ha varit osams och grälat. Vi var tacksamma för de stunder vi kunde få. Ibland gjorde vi nog varandra förvånade eller ledsna men det var inget vi störde oss länge på. Vi var helt enkelt älskande och när vi träffades så älskade vi sådär ömsom ömsint och vackert, ömsom som två hungrande vargar som slogs om bytet och det bytet var vår heta kärleks lust. Vi hittar varandra ännu ibland i mina drömmar. Vi är då lika unga som vi var då, lika vackra och spännande i varandras ögon. Åtrån och kärleken är lika het och jag älskar dig lika stormigt som då. Men så fördunklas drömmen som av ett svart moln. Dina ögon som nyss var lika fyllda av lust som din kropp vred sig som i kramper, de har som slocknat på ljus och jag vet att du inte längre är min. Allting slutar där. Vår brinnande kärlek är bara svarta kol och aska. Kall som en vintermorgon och kölden biter sig in i mitt hjärta. Så känner sig en som blivit förrådd. Ändå klandrar jag dig inte. Det har jag aldrig gjort. Det var tiden som hann ifatt oss. Kärlek på avstånd gräver avstånd i själen. Jag lurade mig själv att tro det skulle fungera. Men vi fick vår tid tillsammans. Andra kärlekar kom och gick. De lämnade likt vår kärlek spår efter sig, om än ojämförlig med vår. Som jag försökte hålla kvar dig, hur bitterljuva smakade inte den sista tidens frukter. Jag borde ha känt hur du måste ha tvingat dig att ge mig ett sista äventyr. Men i älskogens sista brand kunde jag se elden falna i dina ögon och förstod, men jag ville bara inte tro du funnit en annan att känna dig dragen till. Jag ville bara dö. Som i feber hade jag klamrat mig fast vid en dröm. Men drömmar slutar med ett uppvaknande jag inte ville veta av. Du hade älskat mig som ingen annan och du hade i storm och evighet lovat bort ditt hjärta att brinna med mitt eget som tillsammande en allt förtärande sol på molnfri himmel. Kanske var det just det. Vi byggde aldrig upp något förhållande eller vänskap oss emellan. Vi tog varandras hjärtan och vi brann för varandra tills all vår ved var slut. Slutet kändes som ett enda tungt rapp av piskan, klyvande det sköra hjärtat i två trasiga oreparerbara delar och allt var med ens kallt och dött.