Klockan i telefonen som är satt på halv åtta ringde och väckte mig och jag min vana trogen stängde förstås av den. Genom min halvöppna sovrumsdörr sken solen från vardagsrummet in till mig och jag somnade genast om igen. När jag åter vaknade hördes åter telefonen kalla mig till de vaknas värld och den nya dagen, jag måtte ha stängt av den fel första gången eftersom telefonen väckte mig igen. Nu hann jag inte registrera mera än så utan somnade genast om igen. Jag hade de en ganska detaljerad dröm om folk jag inte kände och det var alls ingen mardröm. Genom drömmen hörde jag en röst mana på mig ’Peeedeer’, sådär som den brukar göra på morgnarna för att jag inte skall ligga och dra mig för länge på morgnarna utan hinna upp i tid till frukost innan hela dagen hunnit gå. Jag vaknade genast och svarade ’ja’, för att lugna min vän och så tog jag som vanligt min medicin med vattnet jag har i en tillsluten flaska och ifylld kvällen innan precis innan jag lagt mig att sova. När jag precis tagit dosen och satt mig tillrätta mot kuddarna igen kom jag på att där det visserligen fanns en röst, inte fanns någon kropp. Det kunde det inte för du har rest bort för några dagar till en sjuk vän som behöver din hjälp. Jag var dock glad att du väckte mig eftersom jag höll på att försova mig och det i alla fall gått mer än en timme sedan klockan i telefonen väckte mig. Fast med min tidsuppfattning hade det förstås bara gått sekunder. Något chockad som jag var tog jag mig ändå för med att smsa dig om förloppet av morgonens tilldragelser. Varpå jag även ringde en annan vän. Han berättade för mig om varsel han haft då han träffat en vän på en resa till staden och underligt livet ter sig ibland. Jag drog mig då till minnes två händelser i mitt liv som utspelade sig långt tillbaka i tiden. En dag var min vän och jag ute och gick mitt i en del av staden på en solbelyst gata. Det här var långt innan det fanns några mobiltelefoner och mobiler var något man hängde ut på altanen att plinga i vinden. I alla fall var vi ute och strosade utan som något särskilt mål, vi gick Götgatsbacken ned på söder och kom till en affär som sålde hemelektronik. Till saken hörde att jag någon tid gått och längtat efter en bandspelare, en sådan där stor en som står på högkant och med väldigt stora spolar. I affärens fönster stod det rea och vi gick in i den, fortfarande utan något mål alls, bara nyfikna på vad som komma skulle. Där stod just en sådan där rullbandspelare på en hylla och det stod extrapris på en kartong med prislappen som en stor svart katt stirrande på mig. Jag stirrade tillbaka och kom ihåg att nu när jag hade jobb skulle jag ha råd att köpa den. Jag fick impulsen att göra just det, kanske för att imponera på min vän C. Det var förstås en sådan där galen sak som jag bara måste göra just då, det var ett närmast oemotståndligt tillfälle att göra något galet av dagen.
Jag talade till en säljare och frågade om hur den fungerade och han visade mig det mest elementära. Jag halade fram min svarta om än tunna plånbok och tog fram idkortet. Eftersom jag är något manisk brukade jag gå och köpa minst fem svarta plånböcker i taget och alltid i samma affär som sålde litet av varje. Det där höll på i flera år tills den modellen slutade säljas och jag började att köpa fem i stöten av en helt annan modell som dock gick sönder ännu fortare än den tidigare något dyrare modellen. Nåväl, där stod vi nu som ett par fånar som visste föga om teknik och det där var min andra erfarenhet på området. Tidigare hade jag köpt en sådan där liggande modell av en stereoanläggning med allting i ett paket. Grammofon, kassettdel, förstärkare, radio. Med stora biffiga högtalare till. Det var en National och den gick förstås sönder efter bara några år, så flitigt och högt som jag spelade på den. Butiken ja. Jo jag betalade och vi bar ut grejen som säkert vägde en fem sex kilo eller så, samt några band jag passade på att köpa samtidigt. Vi knallade hem till mig med den och satte igång den. Sedan rörde jag den förstås inte på ett tag, som var jag rädd att den skulle gå sönder och så ville jag väl bli van vid att den stod där. Så ringde jag min bror och berättade om fyndet som jag tyckte det och fick höra att han köpt en exakt likadan på rea på en större butik. Hans var något billigare och jag kände mig litet liten för att inte ha hunnit först. Han hade köpt sin dagen innan jag och C promenerade på söder. Jag ångrade genast köpet men tyckte i alla fall det var litet kul och konstigt att vi gjort precis samma köp, så tätt inpå varandra. En annan gång och jag tror faktiskt det var samma år, så råkade jag köpa ett par skor och när min bror och jag möttes för att göra något, kanske spela bowling, så berättade jag att jag köpt ett par skor på rea, vad de hette, hur de såg ut och vad de kostade. Då tittade han bara på mig en stund. Sedan berättade han att han någon dag innan jag köpte mina, även han inhandlat ett par nya skor på rea, exakt samma modell och till samma pris, det var samma färg på dem bara ett nummer mindre. Jag vet just inte om det är så ovanligt med varsel att det skulle göra oss speciella på något vis men saken är i alla fall den att vi inte växt upp ihop och att vi inte är tvillingar eftersom det skiljer några år oss emellan. Antagligen var det bara tillfälligheter och vanan av att handla i samma affärskedja som den andre. Sådana där varsel dyker upp då och då mellan mig och någon som står mig nära och det brukar slå mig som något märkligt varje gång och jag ger det förstås större betydelse än det förtjänar. Jag vill heller inte tro att allt redan står skrivit, vad som sker, att en sorts ödets hand styr alltsammans för då är ju den till synes fria viljan och även ansvaret befriat oss sedan urminnes tider. Vi följer i så fall bara en osynligt uppritad karta och en sorts tidtabell fylld av tabbar, tavlor och till synes slump i tron att vi är enskilda individer i en sorts ordnat kaos. Så får det bara inte vara. Gärna slump och kaos, bara inte förutsedd ordning.