Från det ögonblick jag lade ögonen på dig så visste jag att du vara förlorad. En bråkdel av en sekund möttes våra blickar. Tillräckligt för själar att vakna. Du slog ner blicken först och fortsatte att prata med dina vänner. Tror du inte förstod vad som hade hänt. Dina kinder blev skära, men det kunde vara vinet du läppjade. Du skrattade och flirtade och jag iakttog dig medan ditt sällskap fylldes upp med mer folk. Arbetskamrater som träffades på fredagskvällen för att summera veckan för att sedan koppla loss och försvinna i sina hemliga liv under helgen och sedan magiskt dyka upp från ingenstans på måndagsmorgonen. Jag tror att mitt sällskap snart gav upp att få min uppmärksamhet och drog vidare till nästa krog. Jag anade inte att även jag var förlorad. Att jag skulle bli som den slagbjörn som för första gången får smaka människokött och efter det blir besatt av att få uppleva ruset då han förtärde sitt första offer. Dömd att irra omkring och slå i desperationen att få känna den första gången som aldrig kan komma igen.

Beställde en öl till medan jag väntade på tillfälle. Lät inte hungern störa mina jaktinstinkter. Du hade håret uppsatt slarvigt med ett spänne. Brunt, långt hår som kunde nå ner till axlarna. Ditt skratt gjorde att du sken upp i hela ansiktet och smittade av dig på alla i din närhet. En vit syntetblus skyllde din överkropp och du hade dina nätta handleder fulla med mångfärgade armband. Våra ögon möttes inte igen och jag kunde inte då bestämma din ögonfärg. Det var först senare jag gick vilse i dina grönfärgade ögon med bedjande stora puppiller. Runt halsen hade du en kedja av silver med en klocka som hängde ner mellan dina bröst. Vad som fascinerade mig mest var de stor klirrande örhängena som verkade leva sitt eget liv. Små öron som gjorda för en aptitretare innan huvudrätten. Jag gick och lurade i skuggan men utan att tillfälle infann sig. Så småningom gav jag upp. Du och ditt sällskap försvann ut ur krogen på väg någonstans och tillfället flöt mig ut händerna. Jag vandrade hemåt i den kalla vårnatten med en bild fastetsad på näthinnan. Behövde inte logga in på nätet för att kolla in någon billig porrsite innan jag gick och la mig. I min extas så skrek jag ut det namn jag hade gett dig. Jag somnade så småningom när första solstrålarna träffade hustaken, svettig och orolig.

Det var en pina att vakna upp likväl som det var en pina att ligga kvar. Jag hade drömt något. Något som jagat mig hela natten. Ett djur. En björn. Den hade kommit ikapp mig många gånger och varje gång då den attackerat så hade jag upplöst för att återuppstå så att jakten kunde fortsätta. Jag gick upp ur sängen. Kaffe, svart kaffe så kunde jag kanske komma igång igen. Tur att jag var ledig idag. Drack kaffet utan socker och hittade en formfranska som fick duga som mat. Kunde inte få mig att gå ut till bageriet kring hörnet. Kunde inte få mig att gå ut över huvud taget. Drog ner rullgardinen så jag kunde stänga ute den gassande vårsolen och satte mig ner för att stirra in i det mörka rummet. Vet inte hur jag skulle få tiden att gå. Ville bara att den skulle försvinna.

På kvällen gick jag tillbaka till krogen. Det enda plats där jag kunde finna en mening att vara. Hörde att kyparen frågade något. Beställde en Coca-Cola, som jag drack i ett svep. Hade inte ätit något under hela dagen och sockret fick mig att kvickna till. Hungern hade distraherat mig och fått mig att stundtals tänka på annat. Något annat som kunde få tiden att gå. Hoppet om att det fanns en chans att du skulle dyka upp försvann allteftersom timmarna gick och vid stängningsdags var jag sur i magen av all läskedryck, förbannad och besviken, mest på mig själv som hade ödslat bort en hel dag med en omöjlig dröm. Började misstro mina tankar och känslor från gårdagen. Trots det gick jag tillbaks till krogen varje kväll den veckan. Satt uppe sent på kvällarna och skötte mitt jobb maskinellt i en ständig dvala i brist på nattsömn. Spänningen stegrades på fredagen då jag hoppades att detta var en återkommande vana för dig att avsluta veckan med ditt sällskap här. Först verkade det lovande. Tyckte mig känna igen delar av ditt sällskap och jag satte mig på en strategisk plats för att kunna se när du gjorde entre. Upprymd beställde jag ett glas rött för att fira framgången. Det var ett surt australiensiskt vin men jag kände det inte först. Det var bara senare jag kände den fadda smaken av vinet efter att jag börjat inse att du inte skulle dyka upp. Det som jag trodde vara ditt sällskap började droppa av, och det var bara ett par kvar på slutet som jag tror medvetet hade stannat kvar för att gå samtidigt från baren. Vid stängningsdags kände jag att jag hyperventilerade och att ångesten smög sig på vägen hem. Fick förnuftsmässigt intala mig själv att det var en framgång. Det faktum att ditt sällskap hade dykt upp tydde på att det fanns en återkommande och att det bara var att vänta tiden ut.

Det dröjde tre veckor innan jag såg dig igen. Var vid det laget bara en spillra av mitt forna jag. Tre veckor utan riktig sömn och med en kaffediet som avslutats med en kvällsranson av Coca Cola. Min annars städade lägenhet förföll snabbt även om jag inte såg det. Det låg post och tidningar i tamburen som jag inte orkat plocka upp. En sophink som inte tömts på tre veckor. Blev ju egentligen inga nya sopor då jag varken åt något och bara drack kaffe, men sophinken var full redan innan och hade behövts tömmas för tre veckor sedan. Jag hade inte ens ids spola på toaletten. Att jag fortfarande duschade var bara för att jag skulle kunna kvickna så jag kunde gå till mitt jobb efter att ha vakat genom sömnlösa nätter. Min sängkammare stank av intorkad säd och ingen brydde sig om att byta lakan eller bädda. Jag hade hittat en ren t-shirt då alla skjortor var smutsiga eller ostrukna, och drog över en kavaj för att gå ner till mitt numera kvällsliga besök på krogen. Om jag hade haft förhoppningar så hade de ebbats ut med tiden och det var numera en vana att gå dit. Var den enda platsen där jag kunde finna någon slag ro. Det var inte längre tal om för mig att gå ut med ett sällskap. Jag gick dit ensam och jag gick hem ensam. Hade iakttagit två fredagskvällar i rad att ditt sällskap hade varit där, dock utan dig, och jag var försiktigt upprymd. Kanske ikväll? Trodde nog att jag såg bättre ut än den kraken som stegade in på krogen den kvällen och satte sig vid det bord som jag noga hade övervägt var den bästa platsen för överblick av lokalen. To be continued