Jag stavade Niklas med ”k”,
För ”k”t var ett ungdomens tecken,
en gång då vi båda var små,
och vi lekte och stoja vid bäcken

Men nu stavar jag Niclas med ”c”
För att ”se” är ju en slags beskådan,
och de tecken jag nu kan bese
har jag gömt i den hemliga lådan.

Tecknen har fler dimensioner
än den dubbla som finnes i "k"t
och byggts upp utav brustna visioner
och drömmar man aldrig kom åt.