Mörkret tränger sig in, min säng känns stor.
Ensam ligger jag här och lyssnar, jag lyssnar efter dina fotsteg i hallen.
Jag glömmer aldrig alla dom gånger jag låg där under täcket och gömde mig, försökte göra mig så liten som bara ett litet barn kan göra.

Jag hör dina andetag och jag kan känna din närhet. Jag känner hur du rör vid mig hur du kladdar och viskar "detta är vår hemlighet, jag älskar dig!".
När fick du rätten att göra det du gjort!?
Vem gav dig rätten att göra mig illa, att sätta djupa ärr på min insida!?
Varför fick jag inte bara vara jag, orörd och okysst!?