Med huvudet mot kudden
lämnas tiden ensam av konduktören.

Förändringar i små skärvor
lindas in i täcket.
Spår av inget, på rad,
andetag,
spetsar på parad.

Spår av speglar,
önskade fingertoppar
droppar,
har ingen station, saknar perrong.

Inget möte
att fatta fäste vid,
ingen leende pressbyråtant
som frågar,
- Vad får det lov att vara?
Inte ens ett svalt,
- Jaaa... vad vill du ha?

Strupen krymper,
jag törstar, hungrar
utan att veta vad hunger är.
Det jag famlande söker
finns troligen inte att få
på min resa i,
som en uppblåst tom papperspåse
inuti.

Gräver ansiktet djupt
ner i kudden.
Önskar annat än att vakna
i en parentes,
en avig längtan.

Där inne
med huvudet mot kudden
kivas jag
för rätten att älska,
att spåren falnar
när slöjan faller.
Att stå där naken,
våga
lyfta huvudet.

Tummar på biljetten

till ingenstans.