Där blev du sittande på kanten
lämnad i din ensamhet,
avklädd, slagen av en sanning,
riven av rädslan.
Ställd på sidan i de ståtligas allé.

Det var väl ändock inte meningen
att du skulle springa dig våt
i torkan som omgav dig.

Njut av körsbärsblom,
känn parkbänkens år av visdom
under dina fingrar.
Sedan när tid är,
lämna platsen så redo du är.

Där bugar omöjligheter
alltjämt på avstånd bakom mörka glas

vid sidan av ensamheter.