Orden forsade ur dig
som en frisläppt vårflod
vild, yster, ivrig

Dina ögon var sorgsna
fast du ändå log
men det nådde inte upp

Din kropp ihopsjunken
du märkte det inte själv
din aura var så svag

Jag lyssnade på dig
min käre vän
för ditt liv är tungt

Du är redan märkt
av dödens skugga
men ser det inte själv

Du vinkade farväl
jag såg dina tunga steg
ville skrika ut min vanmakt

Jag lånade mitt öra
mitt hjärta
och min stund

... jag önskar dig livet åter