Liemannen reser sig.

Tar sin kappa och sin lie, och börjar sin oändliga resa.

Jag ligger halvdöd och hör hur han sakta kommer in i rummet.

Man glömmer verkligheten, och väntar bara på att Han ska befria en.

Liemannen är min bästa vän.

Han ska leda mig till min mening med allt detta.

Detta Liv som vi kallar.

Liemannen säger inget

Han tar med mig till dödsriket.

Allt är så suddigt.

Som om allt bara är en hallucinaton.

Han ser på mig.

Han gråter.

Jag får tårar av att se på Honom.

Då känner jag min mening med livet.

Att dö och träffa någon som kännt samma sak en hel livstid.

ATT VI BÅDA ÄR TAGNA AV EN FÖRBANNELSE SOM SAKTA

SKÄR PÅ OSS.