Du rörde dina vingar tungt
mellan vägg
och villrådiga sensomriga leenden,

vinden var vår bundsförvant.


Kanske ett uns av all kraft
var det sista du gav
tillät mig betrakta,
eller var det trygghet
som snart
bland blå vyer skulle vitna.

Om stor
i jämförelse liten
bugar jag, smälter, betraktar,
gråter.

Inte inför vad jag missat
eller förlorat,
ej heller
för vad jag kunde vara.

Bara där, där du
tog dig tid
landade invid
rörde dina vingar
mot ett tyst mål
i ett tungt stilla avsked

inför en, som till nästa vår
ofta förflyttar sig
mellan väggar.

Där gror vördnad

och vingar.