I en annan stad, kanske inte så långt härifrån
Bor en dam med böjd rygg och hennes son
Sonen och damen, lika som bär
kropp som är fet, hud som är skär
Drömmer och bygger ett torn till en borg
Damen kämpar, döljer sin sorg
Pustar och stånkar, släpa och hiva
Sonen anar inget, lyssnar på sin skiva
Tornet sträcker sig mot stjärnor, upp
Vänder näbben mot himlen som en tupp
Spiran spräcker månen som en nål,
skimrar som ljuset mot en ål
Stjärnor som glittrar, svår att förstå
Sonens ögon skiner också
Damen vet att fadern är grym
men hon har ingen spira, hon har ingen nål
hon vill att sonens hjärta skall vara mer än kol
Så hon bär och hon sliter
mäter sin svett i liter
För damen älskar sin son
Och kärlek gör oss alla till fån