Så många har frågat mig om jag skulle kunna skriva ner något om det jag lärt mig om bön, att jag nu finner det nödvändigt att åtminstone försöka formulera det jag så ofta talar om men inte vet om jag egentligen vet något om.

Jag har inte alltid varit en människa som ber medvetet. Jag trodde inte det var min väg, och visste nog inte något om bön mer än det där vanliga, att det är ett samtal med Gud som man inte ser. Och så de där lästa bönerna i kyrkliga sammanhang, ofta svåra att ta till sig men vackra i språket och säkert fyllda av sådant vi behöver ge ord åt både i bön och i våra samtal med varandra, människa till människa.

Här skulle jag vilja inflika någon stark berättelse om hur kallelsen till bön blev min, men jag har inte någon sådan berättelse. Gud har inte visat sig för mig i någon blixt, inte heller med ord jag har kunnat höra eller genom att överväldiga mig med känslor. Så, hur kom det sig att bönen blev mitt centrum?

Ett svar skulle kunna vara:
Mitt i livet stod jag inför en situation jag inte kunde formulera, jag som alltid funnit mig i vad som än hänt genom att hitta ord för det, prata mig igenom det, kunde inte säga ett ord eftersom ord inte täckte vad jag behövde säga. Då upptäckte jag att jag andades. Och andningen pågick rätt igenom den omöjliga livsuppgift jag måste överleva. Samtidigt såg jag, att världen omkring mig stod kvar, inget förändrades även om jag själv bara visste att jag andades. Så jag andades mitt liv och upptäckte att det räckte. Det fanns något mellan mina andetag, en paus i vilket själva livet vilade.
Och den pausen började jag kalla bön. En bön som säkert fanns utan min medvetenhet om den, men som i mig var verklig bara genom att jag levde, andades.

Ett annat svar kunde låta så här:
Jag har alltid spelat något instrument, eller kanske blivit spelad av det. Mitt i en Bachfuga finns bara tonerna förmedlade av händer och fötter som söker den harmoni som är bestämd av notraderna. Att finna den harmonin är att finna kärleken, sanningen, vilan och balansen. Hela kroppen strävar efter att vara där. Mitt i själva nuet.
Jag ville finna den sanningen i mitt liv, och jag kallade det sökandet för bön.

Ytterligare ett svar skulle kunna vara:
När jag ett tag bodde i ett kloster, i en kommunitet där man läste tidebönerna fem gånger om dagen (psaltarpsalmer och bibeltexter lästa eller sjungna, gärna i växelsång, ofta gregorianskt) fann jag något som jag behövde – en rytm i hela dagen, något som aldrig rubbades, som fanns där att gå in i oavsett om jag gick dit eller inte. Och orden – även om jag inte alltid visste vad jag läste eller var närvarande i dem, så innehåller de både livets skönhet och dess elände, allt finns där och allt kan sägas för att ingen måste lägga ut texten eller redovisa dess innehåll. Att läsa sådant som lästs genom fyra tusen år är att gå in i något som är större än det egna. Och jag fann att det var bra för mig. Också det kallade jag bön.

Utifrån det här kan jag säga, att för mig är bön något som pågår inom mig, något jag inte alltid själv är medveten om, samtidigt som det är något jag strävar efter med hela min varelse, med kroppen och själen lika mycket som med tanken. Bön är också det som sägs när vi läser böner andra skrivit, kanske inte just då för att vi själva behöver säga det som sägs men för att orden binder samman oss människor och för att allt liv behöver formuleras, för andras skull och för vår skull.

Idag brukar jag dessutom ofta säga, att bön är relation. Min relation med Gud – och den relationen pågår ständigt, oavsett om jag tänker på det eller inte. Om Gud skapat mig och älskar mig kan jag inte finnas till utan att vara i den relationen. Gud själv upprätthåller den. Och jag kan svara eller låta bli att svara. Bara vara i den eller utforska den. Om jag vill hitta mig själv är det i den relationen jag ser vem jag är – men den Gud jag lärt känna har också lärt mig, att det bara är min egen väg och mitt eget själv jag kan definiera. Andras vägar kan jag inte veta något om, och därför kan jag aldrig göra anspråk på att veta hur bön ser ut eller är för någon annan än mig själv. Att dela bönens erfarenhet är att vara i relation till Gud eller Jesus tillsammans med andra som också är i den relationen. Där möts vi på ett annat sätt än i vanliga samtal. Men ibland undrar jag om vi ens tror på samma Gud, vi som ber – eller kanske ännu mer, jag anar hur oändligt mångfacetterad Skaparen är, som kan låta varje individ spegla det sanna på sitt eget vis.

- Men vad gör du när du ber då?
Så frågar många. Och jag kan inte svara med en enkel formel. Såklart kan jag inte det, men något kan jag ändå försöka säga.
En sak jag vet är det här med att jag tror det finns något gudomligt inuti mig själv. Gud har skapat in ett sandkorn av sig själv (och runt den växer pärlemor när sanden skaver mot köttet).
Det där sandkornet blir tydligt i dopet, då människan får bli medveten om att hon alltid kommer att finnas hos Gud, bevarad i den relation som bygger på, att Jesus själv blev människa.
Jag tror inte man kan förstå det intellektuellt, i alla fall kan jag inte förstå det på det sättet, men i min själ och i min ande kan jag tro, att dopet är ett tecken på att Gud vill att Jesus ska vara sandkornet i mig. Jesus ska vara bilden av Gud i mig, och eftersom jag är hans avbild så kan jag hitta mig själv genom att se in i det jag fick i dopet.

Med en annan bild kan jag säga, att inom mig, i min kropp, finns Jesus, som ett barn eller som en närvaro som ständigt ropar till sin Far i himlen – ”Jag tycker så mycket om dig, jag vill dela allt med dig, jag ger mig själv till dig” Och Fadern svarar på samma sätt med samma ord. Ständigt. Och själva det där utbytet är Anden. Orden som färdas mellan Jesus som är i min kropp och Gud som skapat mig är burna av det vi kallar Ande.
Och den Anden är bön, den bön vi kan delta i eller låta bli att delta i. Den pågår inom oss utan att vi behöver veta det. Men varje gång vi ber är vi en del av den innerliga bön som är kärleken mellan Gud och skapelsen, Gud och skaparens mänsklighet.

När jag tänker på bönen på det sättet kan jag finna min balans. Jag är inte den som ska frammana en känsla eller en tanke eller ett tillstånd. Bönen finns redan, förbindelsen är upprättad och jag kan, med eller utan ord, träda in i den och låta mig själv bli en del av den kärleken.

Så i mitt liv är bön något som kan pågå hela tiden och jag kan leva i den. Eller, jag vill leva i den, medveten om att den ständigt pågår.
Varje gång jag kliver ur och glömmer min plats, glömmer att det är där livet pågår, tappar jag något av mening.
Då försöker jag se kärleken i mitt inre, hitta förbindelsen mellan Gud och guds avbild, se att den förbindelsen går rätt genom min kropp, och där är jag! Det är bara så. Det är där jag är jag. Den jag är.
Och när jag är jag är jag inte bara i bön, jag är själv den där bönen.

- Men, säger någon, sitter du alltså och ber hela dagarna?
Nej svarar jag då. Det är klart att jag inte gör. Att sitta ner och be är skönt, viktigt och nödvändigt för att hitta in i relationen till vår skapare och till verkligheten, den som handlar om att vi är beroende av varandra vi människor.
Men i den där bönen, där kärleken får vara centrum blir det viktigt att leva så att mitt liv fylls av det jag lär mig av den relationen.
Inte kan jag se på hur människor far illa medan jag själv vet att jag är älskad?
Inte kan jag låta bli att må illa över överexploatering och orättvisor när jag ser och vet, att allt vi behöver för att leva finns så att det räcker för alla?
Och inte kan jag vända ryggen åt en människa som behöver mig när jag själv vet att jag alltid har en plats där kärleken flödar fritt.
Bönen fostrar och formar – inte så att man blir en oförvitlig och ren människa men så att man alltmer får syn på det som är kärlek och försöker sträva efter att leva så att livet blir alltmer likt det kärleksfulla liv man får ta del av.

I bönen blir man också upprättad – hur illa vi än gör varandra, och hur dåligt det än går det där projektet att leva ett bra liv, så fortsätter den kärleksfulla relation där Gud själv låter relationen med Jesus försiggå genom våra kroppar eftersom Han valt att låta Jesus bli människa, en enda kropp i allas kroppar.
Så bönen blir inte alls bara något som sker i stillhet. Bön blir handling, bön kräver liv, och liv är något man lever tillsammans med andra.