Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om att vara kär men också att kunna stanna upp i den ytterst värdefulla unika stunden och fånga in varats tillstånd.


Morgonbetraktelser

Jag ligger vaken och låter blicken vila en stund på min älskade, hon sover lätt med svagt öppen mun och slutna ögon. Ihopkrupen i fosterställning och med täcket tät omstoppad, ger hon ett väldigt gulligt intryck, man kan lätt föreställa henne som 7-åring, en våg av nästan smärtsam ömhet fyller mitt hjärta. En tanke far förbi i mitt huvud, undrar om hon drömmer, kanske är hon iväg på en ny drömresa!

Morgonljuset som lyckats klämma sig förbi de trasiga rullgardinerna fyller rummet med ett synligt och varmt ljus där en del av kläddammet som virvlar runt i luften avslöjas, ett sällsamt spel mellan ljus och skugga harmonierar. Men rummet fylls också av en slags magisk känsla där tiden tycks stå stilla. Med tröttheten kvar i kroppen somnar jag om.

Det ringer, någons mobiltelefon ringer, upptäcker att det är min. Jag stiger yrvaket upp för att skyndsamt svara i mobilen som finns i min skinnjacka ute i hallen. Konstaterar att det är Thomas efter min sömndruckna hälsningsreplik, jag har ju lovat honom att ställa upp som skådespelare i reklamfilmen som ska filmas denna tidiga och kalla söndagsmorgon, efter en kort pratstund, kommer vi överens om att träffas på Kafé Ringo tillsammans med de andra medverkande i filmen.

Nu börjar en klädjakt på att hitta min skrynkliga skjorta, favoritjeansen, de tangaliknande kalsingarna, den vita tröjan med två knappt märkbara chokladfläckar och det omaka paret till strumpor. Efter en tafatt påklädning, morgontoalett av det lättare slaget, noggrann tandborstanvändning och en smula vattenkamning av den obefintliga frisyren, smyger jag in med dämpade steg i sovrummet och bort till min älskades sida, hennes böljande kroppsformer avslöjas lätt av täcket. Det blonda håret ligger rufsigt över hela hennes kudde och doftar svag av gårdagens schampo, men hennes egna dofter börjar dominera.

Jag låter världen stanna upp ett litet ögonblick, sen böjer jag mig ner och ger en lätt, men öm kyss på hennes ljumma panna, hon öppnar ena ögonlocket och noterar mig, Jag säger med mjuk och låg röst att jag ringer henne senare i dag. Lämnar sen rummet, går igenom hallen och tar upp kassen med kavajen och skjortan borta vid tamburen, gör den lite omständliga upplåsningsproceduren och går sen ut och låser dörren med omvänd procedur, lägger sen in nycklarna genom brevinkastet. Fortsätter ner för trappan med en speciell men lycklig känsla i kroppen.

10/11 - 2002




Prosa (Novell) av Caramon
Läst 384 gånger
Publicerad 2005-10-08 00:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Caramon
Caramon