HON:
Käraste. Jag ser dig så tydligt när jag blundar. Du har liksom fastnat i mig, du och dina förbannade skrattögon. Så blev din blick det allra, allra viktigaste och ingenting annat kan mäta sig med dina ögon när de ser på mig. I din närvaro sipprar ljuset in i alla vrår och när jag är ensam och när jag fryser blundar jag och värms av din blick, den som fastnade, som består i mig.

HAN:
Jag längtar efter mina drömmar. Varje natt sover jag mig lycklig. Om morgonen vill jag nästan alltid kräkas för att livet gör mig illamående. Jag avskyr Verkligheten och flyr den gärna när helst jag kan.

Vill du dricka med mig ikväll? I rödvinets dimmor är du ännu vackrare eftersom du har ditt leende, du lämnar din bistra uppsyn och då finns bara din skönhet kvar. Då kan vi känna oss rena.

HON:
Det förstår du väl att jag gör vad som helst för din skull. Och om vi för en kväll kan känna oss rena tillsammans så ska jag låta det ske. Även om jag vet att vi nästa morgon vaknar upp som smutsiga svin. Det är då du flyr, det är då jag blir ensammast i världen.
Men låt oss inte tänka på det nu! Låt oss skåla!

HAN:
Skål för drömmarna!

HON:
Skål!

De dricker

HAN:
Nu kan jag snart känna mig som en lycklig människa. Så fort konturerna börjar suddas ut framför mina ögon kan jag slappna av och domna bort. Det är synd att jag knappt kan känna din doft när jag äntligen har dig i mina armar.

HON:
Jag kan känna varje liten del av dig när du omfamnar mig och jag berusas av att få vara så nära dig. Du får aldrig lämna mig.

HAN:
Aldrig. Aldrig just nu i denna stund.

HON:
Kanske finns det ingen morgondag.

HAN:
I så fall är vi de lyckligaste människorna på jorden.