’det är nu det roliga börjar!’



Han syftade på livet. I den blicken vi gav varandra jämte hans leende visste vi att det aldrig skulle bli detsamma. Något tog slut utan en följande början; det var nu vår tur att skapa den på egen hand, och jag tror inte vi kände oss redo. Inte än. För första gången på länge ville vi vara de barn du skämdes över och jag aldrig riktigt tog skepnad som. Du var rädd för ansvaret, jag för misären bakom att växa upp. Vardagen.



Jag har tänkt på de orden många gånger och bara kommit fram till en sak; trots, så kommer vi aldrig sluta leka, du&jag. Skulle världen drunkna och mänskligheten äntligen börja brinna skulle vi ändå aldrig sluta leva i oss själva, så oron är förgäves…


...


så minns, lev,
och lycka till, älskling