Försvunnen ur mitt liv
den fina tanken om vår kärlek
den barnsliga förtjusningen,
den sprakande bubblande energin.

Jag formulerade det på en rosa post-it
sedan kunde det försvinna
minnet av alla skratten
det känns knappt ens sorgligt
inte ens något att gråta över
jag som är bäst i världen på att gråta.

Insikten sedan
det var aldrig
kunde aldrig varit
eller någonsin bli.

Min allra vackraste illusion
så förtrollande vacker i all sin falskhet
hur kan ett par ögon vara
så oskyldigt uppoffrande
falska?

Och att ta emot allt det
att låta sig omsvepas av
charmen
som att medvetet
skada sig själv.

Nu kan det aldrig mera vara
någonting alls
eftersom jag avskyr att vara
den svaga.