jag gillar att tänka själv, jag gillar att känna att jag står på en grund, en grund som slingrar sig uppåt och masserar mina spända muskler, befriar mig från det gråa miniräknarsamhället som okoncentrerat fyller mina lungor. Här ska allting gå på räls- inga människors förr dolda tankar ska gå före, vi måste skapa mera, mycket, mycket som hjälper oss att famla i mörker. Jag gillar det också, att famla i mörker, på mina villkor. Ja, på mina villkor, varför ska inte jag få behålla
mina villkor? De som jag så lätt dansar på, de som utgör en sådan lättnad för mig och en sådan börda för andra, de som jag vill göra till grundlagar, ja! Hela det svenska folket ska få leva som jag! Hela svenska folket ska bli bortkämda tänkare, sociala ensamvargar, mållösa skapare och trötta hjärnor, i fokus på ingenting.
Men är inte jag värd att älskas ändå? Är inte jag värd viskningar i örat, How Am I Different, liksom. Är jag så olik dom, är jag så bortskämd, dominant och lycklig att jag inte ska bli kallad älskvärd, är jag så konstig och klumpig att jag inte ska få ha någon nära? Någon som sjunger för mig, vill att en kvällsstjärna ska följa mig som honom, vara min jesus, låta mig vara hans jesus, snälla, jag vill så gärna
vara din jesus, din ledstjärna ditt ljus, för någon annan än mig själv, för någon som lyssnar när jag säger
att jag är ett monster, inte värd att älskas kanske, men ändå, jag vill ju så gärna
bara vara dig nära

vara din jesus, famlande i mörker