Det gamla favoritprogrammet "Här är ditt liv" är tillbaka. Jag såg det igår. Oldsberg kidnappade Micke Persbrandt genom att luras med hemsnickrad tyska, tjock mustasch och krullig peruk. Och givetvis hade han de obligatoriska mörka solbrillorna på sig. Programmet är trevligt och givande. Det är intressant att få gå lite mer under ytan, höra livshistorier och hur människor tänker om livet. 90-talsironin har jag tröttnat på. Alla ytliga rubriker om vem som dumpat vem och vem som opererat sig var kanske glänser ett kort ögonblick i stunden men i längden tråkar det definitivt ut mig.

Persbrandt visade sig - alla hans filmkaraktärer till trots - vara en djup och mjuk människa vilket var en positiv överraskning. Det som fångade mig var den närvaro hans vänner påtalade att han har och som man också kunde se där han satt i sin stol. Den där förmågan att vara närvarande i stunden, förmågan att bära med sig sin inre sorg och sina livserfarenheter och vara närvarande i det alltid. Förmågan att alltid kunna se en annan människa i ögonen. Och förstås kunna använda den i det sceniska framträdandet. Kort sagt; det som gör en duktig skådespelare.

Det här är en förmåga jag beundrar och skulle vilja ha. Att våga vara närvarande i allt, med allt jag är och har.

I mitt arbete finns jag i en familj. Min uppgift är att avlasta familjen med deras äldste son som har psykiska diagnoser. Ibland tänker jag att om jag skulle få en krona för varje gång jag behöver säga nej till denne lille charmige kille skulle jag vara miljonär vid det här laget. Och alla ansträngningar man gör för att försöka få till det känns ibland som att de inte räcker, speciellt inte när man är så utbränd som jag fortfarande är. Men så kommer de där stunderna när man blir påmind om vad som är viktigt. Som häromdagen.

Direkt när jag kom in genom dörren tog yngsta dottern tag i mig. Nu skulle jag få komma till frisören. Hon pysslade om mig som bara en 5-åring kan göra innan jag drack lite kaffe, blev bjuden på mat och pratade ett tag. Jag började känna mig lite onyttig innan vi äntligen kom iväg på den utflykt vi skulle göra. Mamman skrattade åt mig och sa: - Vi blir så lugna när du är här. Det räcker att du är här. Utan dig här blir det kaos.

Så skönt att höra att min närvaro räcker. Mitt väsen är nog. Att jag finns där räcker. Det är så jag vill ha det. Så jag vill leva.

Vissa människor är så där. Det räcker med att ha dem i närheten. De sprider något genom sitt blotta väsen som är gott och välbehagligt, som gör att man blir lugn och trivs. Jag har hört teorier att "lugn-hormoner" färdas genom luften och att det är därför man mår bra i vissa människors närhet. Kanske är det så, vad vet jag.

Osökt kommer jag att tänka på ett av Guds namn. Jehova Shammah, Herren den ständigt närvarande. Har funderat lite på det där. När han presenterar sig kallar han sig till och med "Jag är". Det finns en djupare hemlighet i det. Hans väsen är att han är den han är. Hur viktigt är det inte att våga vara den man är?! Att vara närvarande. Jag undrar lite om det inte är så det ska vara. Att hans närvaro räcker. Kanske t.o.m. att min närvaro räcker för honom, att han bara trivs med att ha mig där. Att min närvaro, mitt inre väsen, kan betyda något för någon annan utan att jag gör något eller försöker framställa något.

Jag fortsätter beundra människor med närvaro, som Persbrandt, och tänker acceptera att min närvaro räcker. Och främst tänker jag fortsätta "hänga" med Gud. Så kanske jag blir lite som han. Så där närvarande. Kanske smittas jag lite av hans mod att bara våga vara den jag är. Du och jag Gud och mina goda vänner. Det räcker.... vi ska bara vara.