Om poliser bara vore människor, så där som man gärna tänker sig människor till vardags. Väl disciplinerade och professionellt ödmjuka i sin utövning. Då skulle mycket vara vunnet. Dessvärre lyder alla människor oavsett yrke och gärning under samma lagar. Då menar jag inte lagens bokstav och ett samhälles regler. Utan fastmer de lagar och regler som styr oss vad det gäller att umgås med varandra och likväl även det som händer när vi är för oss själva. Vi är alla ’slavar’ under mänskliga, psykologiska betingelser. I vissa givna situationer beter vi oss på ett visst sätt. Var och en av oss har sitt eget beteendemönster som vi agerar efter. Vi kan med ödmjukhet, disciplin samt stöd av omgivningen hålla vissa beteenden i schack när vi så behöver. Men alla människor har behov av att få utlopp för känslor. Lika väl som att få uppmärksamhet, uppskattning, närhet, vänskap, kärlek, ömhet med mera. Vi har alla i stort sett samma sorts behov.
De kan tyckas se olika ut från individ till individ och vi kan alla känna att vi är unika i förhållande till varandra. Samtidigt delar vi i mångt och mycket varandras tankar, känslor, upplevelser. Eftersom var och en av oss har en alldeles unik uppväxt och levnadsbana gör detta oss till personligheter inför varandra, spännande att ha möjligheten att lära känna. Men även om vi tror oss känna varandra utan och innan, så har vi inom oss hemligheter som ingen eller få andra kan ana sig till. Dit in, i det allra mest hemliga rummet av vår själ, av våra hjärtan, når inga blickar från andra människor. Men även om vi har dessa hemliga rum så står vi precis som alla andra under psykologins lagar.
Djur lyder under instinkter och så är det även med människor. När vi tappar masken och förvandlas till instinktiva varelser som reagerar och handlar så att säga med ryggmärgen, då har vi svårt att riktigt styra oss. Då är det mera av en djungelns lag. Det är då mörkret sänker sig över allt det där som vi har lärt oss på medmänsklig väg och vi handlar instinktivt. Ofta nog är våra instinkter av det rätta slaget. Det som skyddar den enskilda människan från faror. Överlevnadsinstinkten kallas det för. Men det finns annat vi reagerar för också, vilket gör oss som blinda för våra medmänskliga drag.
Men vänta ett tag nu. Om vi reagerar på instinkt utan att tänka oss för först, då är vi väl också utan ansvar för vad vi gör, rent tekniskt? Nja, det har visat sig att även om en människa misshandlar en annan människa så tycks den som slår ändå på något sätt ’veta’ var gränsen går. Ibland leder misshandel till slut till mord en dag. Men oftast slutar angriparen slå när orden ’fängelse för mord’ blinkar till i hjärnan. Så många av oss har en spärr som handlar om vår egen överlevnad och status. En instinkt som slår till bromsarna innan det är för sent. Det kan vara så att en del lär sig om detta av att se den ena föräldern puckla på den andra, när man själv är ett barn. Men det är en osäker faktor. Man kan ju också tänkas planera innan hur långt man skall kunna gå.
Faktum är i alla fall att vi under olika betingelser reagerar enligt ett visst mönster och att de flesta av oss är potentiella våldsverkare och ’mördare’.
Lika litet som det finns få snickare på heltid, så finns det också få mördare på heltid. Man blir stämplad som mördare om man ’bevisats’ om att ha mördat.
De flesta som bevisats vara en som mördat är det säkert också, bevisen är då mer än indicier. Men även våldsverkare och mördare är mer än det, de är också människor.
Man kan ställa frågan till en människa, om du har en övertygelse inom dig, exempelvis en gudstro, en politisk övertygelse, känslan av att vilja skydda familjen, hemmet, landet. Skulle du då kunna döda en annan människa? De flesta skulle svara antingen ja eller nej på den frågan. Få skulle säga ’kanske’. Men bara för att man svarar på en fråga så vet man inte hur man skulle reagera i en faktisk situation. Det beror dels på situationen. Hur ser hotet ut, har jag druckit alkohol eller tagit droger (bland annat medicin) innan och är kommer hotet från en på något vis beväpnad individ, hotar den personen tillräckligt för att bruka det yttersta av våld?
Tänk på sandlådans tid när vi är mycket unga. Den som har lekt i en sandlåda vet att där börjar striden om utrymmet om det kommer fler som vill leka. Där lär vi oss att ta strid eller vika oss. Vi lär oss att bygga våra instinkter. Vi tar med oss dessa erfarenheter till tiden i skolan, vad vi gör på fritiden. Om vi väljer att vara i lag med andra eller att vara ensamvargar. Om vi skyggar för kontakt med andra eller om vi uppmuntrar varandra till social samvaro. Istället för dagis eller att vara i mammas eller pappas vård kan vi hamna hos en dagvårdare. Där kan det vara toppen eller ett rent helvete, ungefär som senare i skolan. Det kan vara mer eller mindre bra också. I skolan, ungefär som i syskonskaran, finns det moment av att retas och ta reda på var gränserna. En del barn med svag självkänsla men med en viss auktoritet utåt börjar reta och kanske även mobba andra. Man kan göra det helt på egen hand eller i grupp, det kan också utvecklas till att bli en grupp av det som från början var terror av en enskild mot en annan enskild. Här handlar det om psykologi. Det som händer mellan individer, även gruppen består av individer. En sorts vardagspsykologi. Det blir som till ett spel med individer som pjäser.
Vad händer om jag gör så här. Nyfikenhet blandat med behov av att få utlopp för känslor. Det handlar om en växelverkan mellan dessa två ’konstanter’. Vad händer om? Det byggs upp känslor från alla möjliga håll. Behöver de få utlopp? Självfallet behöver de det. Alla människor har behov av att få utlopp för sina känslor. Om jag känner mig negativ, full av negativa känslor och tankar, som eskalerar, som byggs upp efter hand. Hur får jag då utlopp för dem på ’bästa’ sätt? Om jag å andra sidan är fylld av positiva känslor och tankar, hur får jag då utlopp för dem, på ’bästa’ sätt? Att ha behov av att få uttrycka sig och få utlopp för känslor är ingen garanti för att jag får utlopp eller ens att de tas emot med jubelrop. I gruppen är trycket starkare. I en grupp är trycket så stort att det lätt kan bli ’okontrollerat’. Det är svårt att ha ’kontroll’ över sina känslor ibland. Man kan få en oväntad present och börja gråta av tacksamhet och överväldigande känslor. Samma reaktion kan det bli om man får ett nedslående besked, väntat eller ej. Eller så kan man blir jublande glad, man kanske börjar fnittra eller skratta. En del människor säger att det är svårt att vara arg om man skrattar och visar glädje. Så bästa botemedlet, utöver disciplin och ödmjukhet, borde vara att hålla människor på gott humör. Man kan kanske till och med läras att göra det själv. Att bli en människa som tar hand om sina egna behov av att få uppmärksamhet, , uppskattning, närhet, vänskap, kärlek, ömhet med mera. Träning. Handlar då allting om träning? Det mesta tycks handla om träning för att bli riktigt bra på något. Det är som att springa. För att fortsätta vara bra på att springa måste jag fortsätta springa. Kanske även att simma, sjunga, spela gitarr eller att rita. Oavsett vad jag lär mig och vill fortsätta lära mig och bli ’bra’ på, så krävs träning. Ju mer positiv uppbackning jag får medan jag lär mig, ju mer uppmuntran jag får, exempelvis genom att komma över hinder på vägen, ge mig själv ’medaljer’ för vad jag klarar av, desto större chans att jag når mina mål. Jag skall överleva och inte bara det, jag skall göra det i positiv anda. Jag skall trampa runt i mitt ekorrhjul med ett leende på läpparna och jag kan lära andra att göra det också. Man får inte sluta springa för då hamnar man på efterkälken och till slut ner i svacka efter svacka.
När man kommer ner i en svacka kan det se mörkt ut. Om jag jobbar som polis gör jag det i början i grupp. Jag är ett med gruppen. Den som är starkast i gruppen och har högsta ’rang’, leder och bestämmer. Om jag har en ledare som lär ut en negativ livssyn där alla som inte är inne i gruppen är utanför. Ja då kommer jag att vara en av vargarna i en flock vargar som skapar sina egna regler och som förr eller senare kommer att hamna riktigt mycket i skiten. Om jag är ledare för en grupp har jag ansvar för både mig själv och de andra i gruppen. Jag måste lära ut ödmjukhet och disciplin för att hålla ihop gruppen. Om jag vet vad jag gör så kan jag även lära ut hur att få utlopp för känslor, såväl negativa som positiva. Jag måste ha ett starkare psyke om jag vill vara en god ledare än en dålig. Och jag måste kunna lära ut hur att vara juste. Hur att vara professionell. Det är väl vad det innebär att ha ett yrke? Att vara proffs på det man gör. Som polis måste man hålla det i minnet. Yrket polis är i högsta grad att hålla en hög profil som professionell utövare av det yrket.
Dessvärre är även poliser människor och lyder under samma vardagspsykologiska lagar som vi andra dödliga. Det innebär att de har samma behov av utlopp för känslor som vi andra människor. Man skulle kunna misstänka att de värdegrunder som lärs ut inte räcker. Man skulle också kunna misstänka att uppföljningen av dessa värdegrunder har sina brister. Om man läser till lärare måste man lära sig pedagogik. Alldeles oavsett hur en elev beter sig eller till och med en grupp elever, så måste läraren ha med sig i bagaget värdegrunder och exempel på hur att ta itu med konflikter för att lösa det flesta möjliga situationer som kan störa undervisningen. Man skulle kunna tycka att om en lärare måste ha ett år av utbildning i pedagogik, borde då inte också poliser ha en sådan utbildning?
Få möjligheten att lära sig konflikthantering, vardagspsykologi och pedagogik?
Att i första hand lära sig att ta hand om sig själva så att de sedan också kan applicera sina kunskaper utåt, i hanteringen av olika möjliga situationer i sin vardag och sin yrkesroll som polis’er. Borde det så kallat civiliserade samhället kräva detta av poliskårens högsta befäl, av våra politiker och av regeringen, av alla instanser på olika nivåer i samhället som har med människor att göra som har med människor att göra som har som yrke att agera som professionella yrkesverksamma människor? För om man inte är proffs på det man gör, med möjlighet till vidareutbildning och påbyggnad med nya metoder. Hur skall man då kunna sköta sitt jobb och få människor att känna sig trygga och lugna.
Men om en huligan kastar en sten mot mig, då måste jag ju för helvete få reager a och agera, om en knarkare hotar att sticka en spruta i mig, om ens person med aids hotar att bita mig, då måste jag ju för helvete få reagera. Då kan jag ju inte vara en mjäkig fjant som kör den mjuka linjen.
Man skall inte använda mer våld än vad nöden kräver.
I Hallunda söder om Stockholm brottar två poliser ner en pensionär som vill anmäla ’okynneskörning’ av moped. Han anmäler poliserna för att ha använt mer våld än vad nöden kräver, mot en människa som irriterar dessa poliser med sitt av egen övertygelse personliga bemötande och gör då intrång på deras personliga sfär’er. Poliserna kommer med en falsk motanmälan. Händelsen har filmats av en övervakningskamera men poliserna frias pga en teknikalitet kring denna filmning samt att de stöds av andra poliser, av åklagaren och ’hela’ den delen av etablissemanget. Som en liten extra salva från dessa polisers sida kommer repliken ’han så ut som en alkoholist’. Här kan man tänka sig en parallell till Palmemordet då man hör yttrandet ’det ser man ju vem som är alkoholist’ när man skall konfrontera några utvalda ’vanliga’ människor, som råkar vara poliser och alla därför har svarta skor på sig, tillsammans uppställda flankerande Christer Petterson. Oavsett om nu den mannen var skyldig eller inte till mordet. Så är det ju uppenbart att en man i sjaviga kläder och gymnastikskor avviker en smula från de andra uppradade människorna med svarta dojjor. Det där sättet att uttrycka sig kan få en civil individ att tänka något i stil med ’om man ser ut som en alkoholist eller i alla fall kan påstås i efterhand att ha sett ut som en sådan, då är det fritt fram att misshandla (Osmo Vallo) människor som inte ser ut som om de vore nyktra och skötsamma människor’. Man kan undra hur pensionären var klädd. Man kan undra över hur poliser som kallar sig just poliser, kan se sig själva som proffs. Jag har en skolkamrat som är polis och som jobbade som närpolis och han tyckte när jag träffade honom att poliskåren inte längre jobbar klokt och professionellt. Man drog in närpolistjänsterna av olika skäl. Kanske tyckte man ’högre upp’ att de inte tillförde tillräckligt, de kanske verkade ’olönsamma’. Detta var för kanske sju-tio år sedan. Nu bygger man tillbaka systemet med närpoliser på sina håll och med gott resultat på vissa håll. I Skärholmen, söder om huvudstaden, säger sig poliserna var nöjda med att jobba nära människorna. Om man får tro de som intervjuats på tv och det skall man ju göra. Man skall tro människor om gott. Som vanlig dödlig kan man ta chansen att hälsa på folk man möter i trapphuset och på gångvägen. De blir mindre farliga då. En del av dem kan vara poliser och de tycks även de må bra av uppvisade prov på snällhet. Om jag har kostym på mig, dess bättre. Inte alla kvinnor klär i kostym, men man får hoppas att bara man är hel och ren så skall det räcka långt. Själv är jag sådan att jag tänker mig för innan jag går fram till en polis och ber henne eller honom legitimera sig. Bara för att någon klär sig som en snickare, har man ju lärt sig, är det inte säkert att personen ifråga är snickare.
Frågan är väl om man vågar gå fram och berätta att man iakttagit något som såg precis ut som ett brott, en eldsvåda eller något annat spännande i den grå vardagen. Nä, det är nog polisens jobb att berätta för varandra att brott och eldsvådor bryter lugnet en helt vanlig dag i ankdammen Sverige.