Har tänkt på vad livet är, mamma ska laga lasagne idag, och jag ska äta den. Vad elak jag är som tar och tar och tar. Fast egentligen, ja egentligen gillar jag inte lasagne. Jag äter upp för att glädja henne. Inget mer och inget mer. Varför mår jag dåligt av tankar som växer i min hjärna, som blommar och krälar ut och tar mitt medlidande med sig? Jag är inget elakt barn, jag är bara inte så medveten om livet. Jaha.