Går på lätta fötter, trippar över sten och rötter som spricker, spricker, genom asfalten.

Andas, andas tungt och suckar, gnäller, stönar, jagar ikapp det som försvinner framför en. Tappar hoppet, låter axlarna falla, trycker händerna benvita mot fönsterkanten. Orkar eller orkar inte - tänka på det som är borta.

Tar på allt som är strävt och torrt, under fingrarna det frasar välkomnande och jag vrider mig inombords vid tanken.

Blickar söker, skuggor närmar sig, skratten ekar och tystnar.

Då händer det som händer - att man ser upp mot det som ännu lever. Lever, lever jag? Det är svårt att tänka, att andas, att leva. Men vad gör man annars egentligen?