Det finns en tid då vägen tar slut.

Det finns en tid då det inte finns mer att ge.
Då andetagen saktar ner.
Då ögonen slutar att brinna. Mattas av. Tiden stannar.

Det finns inget längre som jag vill kämpa för. Jag kan inte. Kan inte ge mer av mig till dig.

Jag vet att du försöker förtränga det. Blundar för den jag är.
Och jag vill inte ge upp, jag vill älska dig, jag vill vara nära dig, andas som du andas, jag vill låta mig själv älskas av dig.

Men, det går bara inte. Jag kan inte. Jag klarar inte av det.

Sanningen är den, att jag är så in i helvete rädd för att bli älskad, att släppa någon nära, nära in på min hud, rädd för att andas, för att ge efter, rädd för att släppa taget och bara, bara låta vara.
Nej. Nej. NEJ! NEJ! Detta funkar inte, jag klarar inte detta, jag pallar inte det. Jag vet. Förlåt.

Förlåt.