Mot kvällningen -

då när livet

gick mot höst


då knäppte hon

sina fåriga händer

slöt ögonen

och såg bilden

av sig själv

lekandes och skrattandes

med honom -

han

som bara fick

en kort stund på jorden


så här

i sista skymningen

blev minnet

hennes färdkost


och resan kändes genast


mycket


lättare