Sture satt på en av de slitna bänkarna på Stockholms Central en kall och blåsig höstdag på sjuttiotalet. Han satt där för att slippa gå omkring på gatorna, för att sitta och iaktta folk och drömma sig bort ett slag genom att inte tänka så mycket på sig själv. När han suttit ett slag gick han omkring längs de olika kioskerna som låg i små nischer längs de långa väggarna vilkas övre del täcktes av målningar i gammal stil, eller åtminstone hade gammeldags motiv. Väldigt vackra och fascinerande målningar tyckte Sture. Han hade hört talas om att man ville bygga om centralstationen och han var då litet rädd att de skulle försvinna från väggarna och ge plats åt någonting mera modernt. När han gick där såg han ibland någon bekant som stod bakom disken och sålde blommor, tobak eller tidskrifter. De flesta som arbetade där var kvinnor, men gubben i tobaksbutiken var förstås en man och ibland hade han någon hos sig som var yngre. Sture stod plötsligt som fastnaglad vid golvet. Han trodde knappt sina ögon. Där kom det en man som Sture tänkt mycket på. Mannen förekom mycket i tv och Sture hade en sorts omöjlig dröm som han närde inombords om att en enda gång i sitt liv få möta denne man. Vem var då mannen som tycktes betyda så mycket för den yngre mannen som gick omkring där bland folk som skyndade förbi med sitt pick och pack? Olof Palme. Olof Palme i livs levande livet. Sture kände hur han blev alldeles svettig i den svala luften, den öppna platsen utan några stora skymmande pelare, med dess stora stenplattor i golvet, små gråsparvar som då och då flög än hit och än dit i den stora övre hallen. Sture stod alldeles stilla. Palme verkade bli tilltalad av en man i grå kostym. Kanske var det en vän eller en sekreterare som följde Palme vart han än tog vägen i tjänsten. Sture tittade på mannen igen. Han struntade i honom och tittade istället på Palme igen. Han var klädd i svart och hade en, som det såg ut, krage med päls på den utsittande rocken ovanpå kostymen. Vit skjorta och slips förstås, men ingen huvudbonad. Hade han kanske den i handbagaget? Till en sådan fin rock hörde nog en fin hatt med päls på också. Sture funderade på vad han skulle göra. Skulle han gå fram och hälsa? Hälsade man på en statsminister bara sådär? Det konstiga med situationen var att ingen verkade bry sig om att Palme var där. Han kanske var olik sig på något sätt? För det var väl ändå han? Med den omisskännliga örnnäsan som karikatyrmålarna använde med sådan kraft och skärpa. Det var näsan och den intensiva blicken, ja och hakan förstås. Sture tänkte att han skulle kunna gå eller glida förbi som av en händelse och slänga upp handen i en varlig gest och säga hej. Gjorde man verkligen så? Han tvekade en smula för länge. De båda männen var nu på väg åt andra hållet. Sture kände att han nog missat tillfället. Han kunde ju inte gärna springa efter och sedan vända någonstans där borta och så gå tillbaka igen i möte. Han gick nedslagen fram till en ledig plats mellan en ung flicka och en äldre kvinna som satt och stickade. Sture kände sig med ens så eländig. Ja, mycket mera eländig än han gjort innan de där båda männen dök upp som gubben ur lådan mitt i vänthallen. Han såg bort åt det håll dit männen gått och såg den andre mannen gå in på posten, han var bara borta någon minut, sedan var han tillbaka igen. Vad skulle han ta sig till? Han beslöt sig för att åter sitta där och drömma tills det blev dags att strosa runt igen och hälsa på gamla bekanta. En blick, en hand höjd till hälsning. Det var ofta mycket folk vid de där butikerna. Ibland när det var som stiltje kunde han släntra fram och prata en stund med dem, be om tidning som han bläddrade förstrött i och gav tillbaka igen. Det var bara ett skäl för att få stå där litet längre och småprata bort en stund. Det föll som en skugga över Sture, bara för ett ögonblick och han tittade förstulet upp. Där var de igen. De hade gått förbi och Sture hade suttit med huvudet bland molnen utan att alls se någonting. Nu kom han på fötter och gick i en halvcirkel så att han kom att gå förbi männen och nu lyfte han handen, log med hela ansiktet och tittade på Palme medan han formade läpparna till ett ’hej’. Men han sade ’god dag’. Och så var de förbi. Men för Sture hade det skett som i ultrarapid. Inte fort alls. Han befann sig ungefär en och en halv metet från Palme och så ingenting. Palme brydde sig inte, han kastade inte ens en blick på mannen som log så öppet och glatt emot honom och hälsade så belevat. Sture förstod inte vad som gått fel. Han fullbordade varvet och gick och satte sig igen.
Mannen, ja ingen av de båda männen hade ägnat honom en blick. Ändå hade de inte pratat med varandra utan bara tysta sida vid sida gått förbi som om de befunnit sig i sitt eget lilla universum, i en annan dimension, en annan värld.
Sture tänkte ilsket att skulle han rösta i valet, så inte skulle det bli på den mannen i alla fall. Han var så sårad och arg in i märgen att han knappt kunde sitta stilla. Han skulle aldrig förlåta detta möte, denna nonchalans, detta avskyvärda uppträdande.
Många år senare är Sture omkring fyrtio år. Han har röstat i de olika valen. Vem han röstat på? Palme förstås. Sedan blev statsministern skjuten av en galning eller en yrkesmördare, ingen visste vem och mordet skulle aldrig bli löst. Sture slutade rösta och han slutade bry sig om politiken. Inter för att han brytt sig så mycket förut heller, men han tycktes ha glömt bort episoden när han var helt ung. Den där gången då han mötte statsministern. Mycket hade hänt sedan dess. Han hade varit gift två gånger och han hade två flickor och en pojke som han träffade då och då. Med en sådan svag karaktär som Stures kom han inte långt i vårdtvisten. Det var hans både före detta fruar som avgick med ’segern’.
Sture kom släntrande in på Centralstationen som vanligt, det var visserligen ombyggt men både fåglarna och målningarna var kvar. Han hade jobb numera och slapp att springa som en annan missbrukar på socialkontoret. Det var mycket länge sedan han var arbetslös. Han tyckte själv att han hade ett hyggligt liv. Nu var han tillbaka igen på en av sina favoritplatser i staden. Plötsligt kände han en klapp på axeln och vände sig om. En fullkomligt främmande man stod framför honom. Han fick en konstig känsla inom sig. Vad ville främlingen? Bomma ett par kronor till sprit eller en öl? Mannen stod och log mot honom som om de var gamla vänner, men Sture kunde för sitt liv inte begripa var de skulle ha stött på varandra.
-Sture. Det var verkligen roligt att stöta på dig här. Det var verkligen länge sedan. Du, vi går och tar en öl, vad? Jag bjuder, har haft litet tur på travet. De kände uppenbarligen varandra. Kanske från någon arbetsplats. Sture hade haft en helsickes massa olika arbetsplatser. Han följde halvt motvilligt med den andre mannen som pladdrade på om litet av varje medan Sture sökte pressa minnet på en enda droppe olja. Han skämdes nästan litet för att den andre så självklart verkade minnas honom. Mannen kunde inte gärna ha tagit fel på person heller. Han hade tvärsäkert och glatt nämnt Sture vid namn utan att försöka gissa sig fram till rätt namn. De slog sig ned vid ett bord inne i restaurangen och den andre hämtade dem varsin öl i höga glas med guldkant på. Det var ett emblem på glaset med Norrlands guld på. Han visste inte riktigt var han skulle göra av sig. Till slut satte han ihop händerna som till bön. Han sänkte dem mot bordet och satt alldeles tyst. Mannen mitt emot honom fortsatte att prata medan Sture lyssnade med ett halvt öra som till en tv som stod och brusade efter det att programmen slutat för natten. Plötsligt hörde han några ord nämnas och ett flabb följde därpå. Plötsligt dök det upp en minnesbild av ett dunkelt barndomsminne. Det var sommar och han och grabbarna stod och spelade sophockey mot den stora plåtdörren på gården. Det var där som sopgubbarna hämtade sina tunga säckar med hushållssopor som alla kastade i sopnedkastet i trapphuset. De brukade stå där och slå puckarna mot dörren så det lät som fan helt enkelt. Ingen i huset gillade grabbarnas lek men ingen vågade klaga heller.
En dag, sådär som han ibland gjorde, dök Johnnys bror upp och kastade iväg ett…
-Inga hårda puckar, grabbar! Han skulle väl föreställa som ett gott föredöme eller så.
-Inga hårda puckar, grabbar! Hade mannen framför honom just yttrat. Han måste ha försökt väcka Stures minne av ungdomsåren. Plötsligt sköljde allt över honom i snabba bilder. Johnny var död. Han hade gått igenom isen på sjön där han och de andra och ibland hans bror brukade hålla till, åka skridsko och spela hockey. Sture hade varit med den dagen och hans bror hade förgäves försökt rädda brodern medan en kille som hette Erik hade sprungit för att hämta hjälp. Men efter en fruktlös kamp hade Johnny dragits ner och in under isen och drunknat. Sture hade legat på isen som siste man efter de andra och hållit i en av de andra killarnas ben strax ovanför skridskorna. Ingen hade haft isdubbar men alla hade haft hjälm. Han mindes plötsligt mötet med Palme också. Om han, Sture, inte kände igen en barndomskamrats bror. Som han och de andra haft så många upplevelser med. Hur kunde han, Sture, då klandra Palme den där gången? De hade ju inte ens sett varandra förut. Plötsligt var han medveten om skuldkänslorna i magen. Han förlät Palme och den grå mannen. Det kändes för honom som att lyfta en stor tung börda som legat som en sten i magen på honom i alla år utan att han riktigt visste varför. Plötsligt såg han på mannen mitt emot sig och log ett som befriat leende. Något förlösande verkade lämna de bägge männen vid bordet, sväva osynligt upp emot taket som en rökslinga och försvinna någonstans i springorna vid lampfästet.